Igår var jag i kyrkan. Det var fint.
Men.
Det där med syndabekännelsen. Hey – jag gör ju så gott jag kan. (Ur ett medmänskligt perspektiv alltså, inte ett kristet.) Är inte det gott nog? Målet med det hela är väl att vi ska släppa gårdagen för att leva här och nu. Att vi inte behöver gå och älta det som varit. Men hur många tänker på det när man sitter där och ska känna sig som en syndare?
Och predikan. Där står en farbror (fniss…i min ålder) och håller en föreläsning. Men man får ingen chans att ställa frågor eller komma med funderingar.
Igår pratade han om Maria.
Det viktiga budskapet enligt honom: Vi är små obetydliga individer i den stora världen, men gud kan vända sitt ansikte mot oss och se just oss.
Det viktiga budskapet enligt mej:
En enda liten människa kan förändra världen! Varje individ är viktig! Du är viktig! Jag är viktig!
Efter några år med locket på är jag nu lika obstinat tänkande och tyckande som jag var i tjugoårsåldern. Förhoppningsvis med en större ödmjukhet och med större klokskap, även om hjärtefrågorna är de samma.
En bra präst det där, föresten. Som fick mej att tänka vidare.
Jag tycker mer om ditt sätt att se det.. och som du skriver, en bra präst som fick dig att tänka vidare.
Kram