När jag postat förra inlägget kändes det märkvärdigt bekant på något sätt, det här med att tiden med M känns så evighetslång. Jag läste lite bakåt och hittade det här:
”Tillsammans med A är jag ingen annanstans än just hos honom.
Tillsammans med A blir det där med tiden oftast lite knepigt.
För det känns alltid som att vi varit tillsammans längre än vad vi har.”
Känslan av att ha hittat hem, att finnas till på ett självklart sätt utan några outtalade tvivel. Den känslan hade jag med A och den känslan finns tillsammans med M.
Jag känner att jag låter mig inneslutas i M:s värme och kärlek till fullo. Att mitt hjärta har hittat en plats för A så att mina känslor för M får fritt utrymme att frodas, utan några sorgsna kollisioner med minnet av A.
Det känns fint.
Lämna en kommentar