Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Gymnasietider

Sonen har börjat gymnasiet och som vid alla förändringar kör han ett varv med att testa gränserna och kolla om uppsatta regler verkligen gäller. 

Nåja, nuförtiden låter han åtminstone bli saxen 😂. Den här gången ligger fokus på middagstiden och att vara kontaktbar.

Igår ringde jag hans kompis mobil när jag inte fick kontakt med honom och klockan var nästan tio, så nu kommer han nog att svara framöver.

Och jag har kvar mitt trumfkort i garderoben: mina rosa plyschbyxor. Hur pinsamt som helst om morsan kommer cyklandes med dem när han hänger med polarna.

Söndagsbrunchsplaner

Folkfest på stan och ”alla” var där. Jag strosade omkring med mina två döttrar och Pi hängde med kompisgänget. Det blev alldeles för frestande att vara så nära utan att träffas så som av en händelse stötte vi på varandra i folkvimlet.

Mötet resulterade i glatt (men lite blygt från döttrarnas sida) pratande och bokande av en söndagsbrunch hemma hos oss i morgon. Pannkakor med lönnsirap ska det bli minsann. Och 13-åringen ska bjuda på muffins.

Spännande!

Spöken från förr

Idag är det två veckor sedan jag träffade Pi (låt oss kalla honom så) under stadens stenbeklädda portvalv. Jag var tvungen att räkna efter en extra gång…det känns nämligen mer som två månader än som två veckor.

Mellan våra träffar ägnar jag en del tid åt att leta tecken på att allt inte är så bra som det verkar. Jag går nogsamt igenom hans beteende och inte minst, scannar mina egna känslor och tankar i jakten på tveksamheter. Jag litar helt enkelt inte helt på mitt omdöme längre.

Men jag låter det inte ta över utan ser det som en säkerhetsåtgärd och unnar mig själv att grubbla korta stunder.

Jag har också brottats med:
– känslan att han inte talar sanning
– misstankar om alkoholproblem

Det här känns dock mer som misstankar som grundar sig i mina tidigare erfarenheter än på verkligheten och de har kommit de senaste dagarna. Egentligen efter att jag berättat för min syster att jag träffat en fin man. Det är kanske inte så konstigt att dessa tankar dyker upp när jag på något sätt bekräftat vår relation genom att ”offentliggöra” den.

Min lösning på mitt misstankeproblem är att uppmärksamma känslan, betrakta den en stund och vara i den. Sen försvinner den av sig självt.

Jag har inga tankar på att Pi plötsligt skulle ändra sig och backa utan känner mig trygg i vår begynnande relation. Det jag är orolig för är att jag ska göra om samma misstag och hamna i en relation som inte är bra för mig.

Intressant är också att jag varit öppen med allt i mitt liv, utom när det kommit till M. Jag har snuddat vid ämnet och pillat på några trådar men jag har inte nystat i härvan tillsammans med Pi. Jag har fortfarande svårt att vara helt ärlig mot mig själv och att berätta hela historian i ett svep känns som ett mastordontprojekt. Jag brukar inte skämmas över mig själv..men i det här fallet skäms jag fruktansvärt mycket…jag ser ju hur dum jag var och hur jag lät mig bli lurad och hur jag lurade mig själv…). Men jag känner mer och mer att det börjar bli tid att göra det. Speciellt nu som spökena knackar på i mitt medvetande.

Jag gick på dejt på fredag kväll och kom hem igen på måndag morgon. Ingen av oss vet riktigt vad som hände … mer än att vi båda känner en oerhörd dragningskraft till varandra, både fysiskt, känslomässigt och mentalt.

Det började redan när vi skrev till varandra. Långt och ofta. Men efter varje ”brev” hade jag känslan av att inte fått med en bråkdel av det jag ville skriva…han satte igång en flod av funderingar och sug att veta mer, samtidigt som jag kände att mycket av de tankar jag fick inte riktigt fick plats i ett brev och därför utelämnades.

Vi möttes och vi började prata. När det började bli kyligt på uteserveringen fortsatte vi hem till honom och pratade i flera timmar till…under tiden som vi kom närmare och närmare varandra… Sedan har vi fortsatt prata, skratta, gråta, älska, och sovit ett par timmar här och där… vi har varit på utflykt, ätit frukost vid vattnet, varit på bio… På måndagmorgonen när vi åt frukost tittade vi fascinerat tillbaka på de senaste dagarna och förundrades över att det faktiskt bara var 2,5 dygn sedan vi träffades.

Vi möttes i nuet som de människor vi är. Utan några skal, masker eller föreställningar om hur saker borde vara. Vi har öppnat upp vårt innersta och gjort oss sårbara, men samtidigt ger det en trygghet eftersom vi vet var vi har varandra.

Det känns fint. Han känns fin. Ikväll ska vi ses igen.

(Jag svävar i det blå men har åtminstone ett par tår kvar i den vanliga världen…två gånger i helgen lämnade jag vår puppa – dels för att träffa finaste E och dels för att jobba några timmar. Det känns oerhört viktigt för mig att hålla fast vid mina vänner eftersom jag försummade den biten när jag var med M.)

Balans var det ju

Jag som gått och oroat mig för en ensam och tråkig sommar har nu motsatt ”problem”… dagarna bokas upp i snabb takt med trevligheter.

Vilket är roligt och bra, men jag kan observera mitt eget beteende och se att jag själv snurrat igång och ignorerar mina spända käkar och lätt stressade kropp.

Irriterande nog har jag dessutom slarvat bort två par hörlurar den senaste veckan så igår när jag verkligen behövde lite mindfulness fick jag istället tillbringa tiden med att leta.

Sååå…en dag i taget i sakta mak och njuta i nuet av trevligt sällskap.

Jag inser också att en del av ”problemet” är att jag på mina fria dagar planerar in besök hos finaste E. Såklart vill jag vara hos henne så mycket som möjligt. Dels för att jag vet hur tråkiga dagar hon har, och dels för min egen skull.

Dessutom är syster med familj här. Jag hade inte koll på hur länge de skulle stanna, men det visade sig vara jättelänge…hela två veckor. Så då vill jag ju vara med dem också.

Och som grädde på moset ska jag ikväll träffa ”Träningskillen”. Min sms-vän som jag tror kan bli en fin IRL-vän (men inget mer än så). På fredag ska jag ut på dejt med en man som verkar hejdlöst intressant och vi har verkligen fastnat för varandras skrivande – yta och djup kryddat med en stor portion humor. Just dejtandet skulle jag ju annars kunna lägga på hyllan men samtidigt känner jag att jag håller det på en bra nivå (jag mailar med en man i taget och har en”här är jag – om det kan passa”-mentalitet…känner mig trygg i mig själv) så det ger mer energi än det tar.

Nu ska jag leta upp ett par hörlurar och börja dagen med en kroppsscanning. Om jag är noga med återhämtning borde jag fixa allt roligt som är i mitt liv just nu.

Rastlös

Jag är nu inne på min andra barnfria vecka av fyra. En vecka utan barnen går ju av gammal vana, men redan några dagar in i andra veckan börjar saknaden sprida sig. Lägg till ett par lediga dagar så har ni här en kvinna i sina bästa år som klättrar på väggarna. Jag har mitt virkprojekt, en spännande ljudbok, böcker som väntar på att bli lästa…men det är som att lugna aktiviteter liksom är för lugna.

Så igår lastade jag släpet och körde till tippen, åkte och tränade med en kompis, försökte få till lite lugnare stunder men hamnade då bara vid datorn eller med telefonen i näven. Värst var väl ändå när jag framåt tio på kvällen började dammsuga och torka golven. (Kvällen innan ägnades åt ogräsrensning och framåt halvtiotiden tog jag då fram fönsterputsaren…)

Fast helt förlorad in i rastlöshetens garn är jag ändå inte. Jag vilade en stund efter lunch och somnade i den sköna skuggan. Jag gjorde en 40 minuters kroppsskanning utan att förgås av rastlöshetsklåda, och innan dammsugningen pluggade jag in musik i öronen och satt alldeles still och lyssnade – varvat med att jag gick omkring och dansade och sjöng.

Nu väntar jobb och till helgen ska jag äntligen få träffa mina små telningar. Döttrarna ska följa med mig upp till släkten och en stundande 40-årsfest. (Sonen insåg att han är hos sin pappa och att det därmed inte är något ”måste” att följa med, och alltså skippar han det. Han dyker dock upp här i kväll för att klippa gräset.)

Vecka tre och fyra blir dock en större utmaning i konsten att bara-vara. Då är jag ledig hur mycket som helst.

Livet just nu

Finaste vännen E med cancern har piggnat till och känns mycket mer välmående. Jag har fått tillbaka mitt bollplank och jag roar henne med mina dejtinghistorier och grubblerier. Tack och lov visade sig skelettcancern vara en metastas från bröstet, så nu finns det behandling att tillgå. Det blir kemisk kastrering eftersom tumören är hormondriven. Förhoppningsvis stoppas framfarten och det finns till och med chans att den drar sig tillbaka.

Idag tog jag dessutom mod till mig och besökte henne på den palliativa avdelningen där A dog. Jag gick förbi soffan där jag satt med barnen, jag stannade till vid platsen där vi satt och väntade…på vad minns jag inte, o.s.v. En minnesfull och sorgesam vandring. Men redan på tillbakavägen kändes det som att jag andades lättare. Jag tycker ju om mina minnen, även dem som ibland får ögonen att tåras.

En annan vän har steppat fram och vi spenderar mer och mer tid tillsammans. Hon har dessutom gymkort och mer disciplin än vad jag har, så nu tänker jag haka på henne en tid för att få igång mig.

Träningskillen har börjat messa igen efter att vi haft en paus efter att vi kommit fram till att vi ska vara vänner och lägga alla förhållandetankar på hyllan. Han skriver roliga och trevliga sms och det känns mysigt att hålla kontakten med honom. Kanske vågar vi oss på att ses igen framöver… som vänner då…

Förhållandetankar, ja. Under min andra semestervecka kände jag plötsligt att jag nog ville ge mig på det där med dejtandet igen. Och redan efter ett par dagar fick jag kontakt med en trevlig man i grannstaden. Vi träffades och jag fick en sån där lugn känsla av honom. På tredje dejten bjöd han på grillat hemma hos sig. Trevligt ja, men en tredje dejt utan att vi skrapat det minsta på ytan…njäe…och dessutom skrattade vi inte tillsammans. Bara att åka hem, alltså. MEN när han ville mer än bara prata tänkte jag ”jag har ju aldrig varit med någon som jag inte varit kär i … kanske kan vi inleda något slags KK-förhållande…sex och närhet är ju ändå ett basbehov…bl.a.bl.a.bl.a.” Jag kan vara ganska övertygande så jag lyckades övertala mig efter viss tveksamhet. Vilket visade sig vara en stor miss:
Beröringen väckte känslor hos mig som jag inte riktigt kunde dela med mig av eftersom vi inte kommit varandra nära. T.ex. tog han i min nacke på samma sätt som A gjorde…vilket nästan fick mig att börja gråta. Dessutom blev jag alldeles betagen i honom. Förnuftsmässigt hade jag ju konstaterat att han inte var något för mig men efter den fysiska närheten ville jag ändå ha honom. Jag gjorde som Askungen och flydde fältet. Turligt nog sa han upp all vidare kontakt dagen efter. Jag undrar om jag skulle ha gjort det annars… Så nu har jag konstaterat det jag alltid har vetat…för att vara nära fysiskt behöver jag först vara nära mentalt och känslomässigt.

Men jag har bestämt mig för att fortsätta sökandet. Jag har lyckats hålla det hela på en bra nivå och jag känner ändå att jag är nöjd med mitt liv som det är.