Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

Ser tillbaka på första vardagsveckan för mej och barnen.

Oväntat harmonisk, och fin. Det vanliga tjafset om datortid, för mycket fruktätande och läggtider.
Kanske är det som svärmor sa: ”Nu sover jag gott, för det jag har oroat mej för har inträffat”.  Dessutom har jag oändligt mycket mer tid för barnen nu när jag har en mindre att ta hand om, även om orken tryter. Även om barnen inte kan sätta ord på det, så tror jag att det är så det är. De kan släppa tankarna på att deras bonuspappa är sjuk och de känner att de får mer tid från mej.

Jag har tagit hjälp när det behövts. Ringt mamma som kommit ut och lagat mat. Haft 8-åringen på fritids de sista dagarna i veckan då jag kände att jag inte hann med att vila innan hon kom hem.

Nu är barnen hos sin pappa och jag har en ensamvecka framför mej. Det känns faktiskt riktigt skönt. Jag behöver vara ifred och pyssla om mig själv och min sorg.

Annonser

Read Full Post »

Sorgens delar

Jag sörjer mannen jag älskar. Saknar honom så det värker i hjärtat. Samtal, beröring, omtanke. Jag saknar att vara Den Enda för just honom. Jag saknar kärleken.
Den sorgen är alldeles nykläckt.

Sedan saknar jag alla våra drömmar om framtiden. 
Detta har jag sörjt hela hösten, då jag insåg att framtiden förmodligen inte skulle bli så som vi ville att den skulle vara. Att vi förmodligen inte skulle kunna resa, umgås med folk utan att lägga in en passus om måendet, inte kunna dricka champagne och dansa hela natten, inte kunna älska med varandra.

En stor tomhet är vardagen tillsammans. Det underbara i att dela vardagen med någon. Ligga i varsin soffa och läsa, turas om att hämta barnen, hjälpas åt med läxor, småprata över puttrande pastasås, förtjusas eller förfasas över barnens tilltag, krypa tätt intill under täcket.
Lite förenklat kan man säga att han avvecklade sig själv under hösten. Det gick aldrig att räkna med att han kunde köra barnen och han orkade inte vara delaktig i vardagsbestyren. Under en period kunde han inte sova i sin säng utan satt och sov. Jag gick alltid ensam på barnens aktiviteter. Att inte kunna vara en familj har jag sörjt hela hösten. Dock fanns han alltid hemma och la mycket av sina krafter på barnen, vilket var en stor trygghet.

Read Full Post »

Hårbryderi

Jag vill gå modigt genom sorgen och inte fly.
Därför har jag bestämt mej för att alltid välja det jobbigaste alternativet.

Idag ska jag gå till frisören. Och  när det gäller frisyren så har jag svårt att bestämma mej för vilket som är jobbigast:

– att ha kvar mitt långa hår (han tyckte så mycket om att jag hade långt hår).

eller

– att klippa mej kort (och göra något som han inte hade velat).

Eftersom man inte ska ta drastiska beslut mitt i en stor sorg så gör jag nog något mittemellan. Vilket också är mest praktiskt. För visst uppskattar man tofslångt hår när man ingen ork har.

Read Full Post »

Besviken

Mitt i det svåraste tog han ett steg fram, exet. Visade sitt gamla jag – det jag tyckte så mycket om. Omtänksamheten och medmänskligheten. För första gången sedan vi skildes blev han någon annan än den egoistiska skitstöveln han hittade när han sökte efter sig själv.

Det varade inte så länge. Idag frågade jag, mot bättre vetande men med en förhoppning om att han förändrats, om vi möjligen kunde hjälpas åt på torsdagarna då 11-åringen simmar i stan exakt samma tid som 13-åringen spelar pingis ute på vischan. Tänkte att den som inte har barnen kunde ta den ena körningen för att underlätta. Fick till svar att han tänkt sig att 11-åringen ska ta bussen till stan själv.

Vid halvsjutiden på kvällen tycker han att hon ska gå av bussen och gå ensam genom en mindre park och förbi en tom skolbyggnad innan hon når sportcentret. En 11-årig flicka. Jag är ingen hönsmamma, men där är gränsen sedan länge passerad för mig.

Han tog tillbaka det där med bussen. Men erbjöd sig inte att bistå med hjälp.

Jag klarar det, det gör jag ju. Men jag kommer aldrig mer att be honom om hjälp.

Gråter en stund över det faktum att det alltid verkar vara de finaste som dör först.

Read Full Post »

Kurragömma

– Det här är inte roligt längre!!!! 

Som när man  var liten och lekte kurragömma och någon hittade det perfekta gömstället och vägrade komma fram. Trots att man ropade ”Fritt fram” för allt vad man var värd, satt någon kvar och tryckte i sitt gömsle. Och förstörde leken för oss andra.

– Du kan komma fram nu. Jag vill leka mer!

Read Full Post »

Vardag

Äter matlådor från frysen som var gjorda till honom.
Gråter en skvätt.

Passerar hans specialvaror i affären.
Kroppen blir gelé.

Dukar till fem.
Faller ner i avgrunden.

Klamrar mej fast vid det jag har till hands.
Fortsätter med det nästan omöjliga.

Att leva vidare.

Read Full Post »

I mitt hus är det advent nu.

Helgen som kommer  blir min första helg som jag är själv. (Ensam har jag varit i tio dagar.)

Tanken på att ”göra advent” i helgen kändes som ett obestigbart berg. Att sätta upp stjärnorna vore väl ingen match, men tomheten därefter… att inte kunna beundra resultatet tillsammans med någon… mysa in sig i adventstiden…

Så jag och barnen adventspyntade idag. Tände första ljuset, sjöng adventssånger och drack glögg.

Tomheten efter honom ekade. Men det var hanterbart. Jag kunde till och med glädjas tillsammans med barnen.

Det bådar gott inför framtiden.

Read Full Post »

Older Posts »