Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2014

Det som brukar kännas som Tjohooo! Imorgon åker vi, känns mer som ett gammalt gnissligt och skevt gångjärn.

Jag saknar honom redan i förberedelserna. Det är tungt. Och därtill har jag ensamt ansvar. Som med mycket planering och stor framförhållning trots allt gått bra. Tappade sugen idag när jag inte fick upp motorhuven men hittade energin igen och tog fram instruktionsboken. Fyllde på olja och spolarvätska och åkte och tankade. Nu håller jag på att stuva in alla grejjer (fast just precis nu har jag lunchpaus). Jag fixar ju det här. Trots att det är utan den vanliga glädjen och förväntansfullheten.

Tänker att det inte är konstigt att det är jobbigt. I sakta mak har jag mutat in vardagen och hittat annorlunda sätt att leva på. Nu har turen kommit till resandet. Självklart blir första gången jobbig. Självklart är saknaden stor. För vi har ju inget annat att relatera till. Och det blir extra jobbigt eftersom A var med och bokade den här skidsemestern. Det var meningen att han skulle följa med.

Yngsta dottern oroar sig för vem hon nu ska åka röda backar med. Och svarta, för den delen. Mamma duger liksom inte riktigt.

Read Full Post »

Släpp dagen fri!

Jag läser på Facebook om vännen som berörts av Kristian Gidlund på TV igår och minns att jag läst hans bok men inte fått fatt i känslan den gav mig. När jag filosoferar över morgonkaffet får jag så grepp om mina tankar. A levde med ”dödsdomen”, (d.v.s. palliativ cellgifts-/strålbehandling) i nästan 1,5 år, men vi tänkte aldrig på det på det sättet. Kristian har efter sin ”dom” fokus på (att undvika) döden (tycker jag), medan A hade fokus på livet.

Vid lunch ser jag en tidningsannons för ett smycke med texten ”Fånga dagen”. Tänker tanken jag en gång hört: att det är mer spännande och livsbejakande att släppa dagen fri. Sedan tänker jag att det är precis så A levde. Han släppte dagen fri. Levde som om varje dag var den första. Och att min upplevelse av Kristians bok är att han Fångade dagen – Levde som om varje dag var den sista.

A hade gjort upp med döden redan innan vi träffades och accepterade att om han dör så är det så, medan vi får följa Kristians kamp för acceptans. Att acceptera att man kan dö är inte det samma som att ge upp, utan gör att man kan vara i det som är på ett helt annat sätt. Leva som om varje dag är den första. Förnöjsamhet är kanske rätt ord.

Själv tycker jag att det är oerhört stressande med tanken att leva som om varje dag är den sista och att försöka att fånga dagen. Jag strävar efter att möta varje dag med nyfikenhet och livslust. Att möta varje dag med nya ögon, försöka se det som är här och nu och inte förblindas av min föreställning om hur det varit tidigare. Helt enkelt (men svårt) att leva som om varje dag är den första. Att släppa dagen fri och ta den som den kommer – med både glädje och sorg.

Read Full Post »

Det var ingen som trodde mej men när det väl blev ett faktum så var det faktiskt så.

Jag har ett par försäkringsärenden som dragit ut på tiden och jag tycker ovissheten och väntan är så jobbiga att jag hellre får ett negativt besked än fortsatt ovisshet – eftersom jag vet att jag ändå har en ekonomi som kommer att fungera.

Igår fick jag avslag på en försäkring. Och efter en liten stunds besvikelse kändes det faktiskt skönt att få veta. Jag kunde släppa den och gå vidare, liksom. Nu är det bara en försäkring kvar. Där allt är så krångligt att jag inte hoppas alls på den. Om du har en dödlig sjukdom – få för allt i världen inte för dig att ha framtidshopp och byta jobb o.dyl. (*ironisk*).

Nu är allt ekonomiskt klart. Konton är avslutade, pengar är flyttade och huset är mitt. Banktanten var väldigt medgörlig och frågade bara om jag vill bo kvar i huset. När jag sa ja, frågade hon om jag ville göra en boendekalkyl, men när jag sa att jag har koll så släppte hon det. Där har vi fördelen med att vara lång och trogen kund. Man är känd och i mitt fall har hon minst femton års bevis på att jag är av en realistisk och skötsam natur. (Eller jag är trogen henne, inte banken. Hon har bytt arbetsplats och jag har flyttat efter.)

Read Full Post »

Tar det fyr nu?

Nu har jag nog skitit i det blå skåpet. Väntar med förskräckelse på exets reaktion.

Först var det det där med tandläkartiden. Dottern ska på ett  besök till och den bästa tid de hade att erbjuda var på hans vecka, så jag bokade den. Hua!!!

I morse ringde dotterns lärare och undrade var hon var. Jag hänvisade till exet men skickade ett meddelande på Kick till dottern. Hon hade försovit sig. Jag vet ju hur jobbigt det är att komma försent, så jag frågade om hon ville ha skjuts. Väl där visade det sig att även sonen försovit sig. Och jag undrar om han hade masat sig iväg till skolan utan min pushning. Nu har jag alltså lagt mig i på exets vecka. 

När jag släppte av dottern var jag nära att säga att hon inte behövde berätta om min insats för pappa. Jag sa såklart inte det, men blir ledsen över det sorgliga i att den tanken ens ska infinna sig.

Exet jobbar nästan 6 mil härifrån, så därför anser jag verkligen inte att jag lägger mig i. Dessutom är det barnen jag bryr mej om. Till skillnad från exet så är jag förälder varje  vecka.

Eller tänker jag helt uppåt väggarna?

Read Full Post »

Längtan

Jag har berövats min längtan efter honom. Den där härliga, pirrande känslan när vi inte var på samma plats. 

Istället för längtan drabbar mig då och då en saknad som river och sliter. 

Längtan innebär ett hopp och en möjlighet. Längtan för mig framåt.
Saknad är en slags längtan bakåt. Till något som inte längre kan bli.

Jag har aldrig tidigare tänkt på orden på det här viset. Använt saknad lite slarvigt när någon är borta en stund. 

Googlar på orden och får det bekräftat:
Saknad: känsla av förlusten av något
Längtan: det att längta efter något

Vad längtar jag efter just nu?
Ingenting, är det första som dyker upp.
Men när jag känner efter finns det mycket längtan i mig:
– jag längtar efter mina barn
– jag längtar till våren
– jag längtar efter att få energi och ork att vilja umgås med fina vänner och bekanta
– jag längtar efter lusten att skapa

När jag hittar min längtan känner jag det där härliga pirret i mig. Det gör gott.
Jag ska längta mer!

(Jag tog upp stafettpinnen efter ett inlägg som Vida skrev och som Ann-Charlotte hakade på.)

Read Full Post »

Förvirrad

Min hjärna är inte att leka med nuförtiden. Det är svårt att hålla fokus och väldigt lätt att glömma saker.

Ikväll var jag på ett träningspass där vi använde step-bräda. Den här gången kunde jag ha slagit halvt ihjäl mig. Jag lyckades inte fokusera på vad ledaren sa att vi skulle göra, och när hon väl visat så glömde jag hela tiden bort koreografin. 

I morse hittade jag en liter mjölk i kassen som jag tydligen glömde plocka ur igår. Men det gjorde inte så mycket för när jag var i affären hade jag glömt att jag hade mjölk i kylen.

Nu är det bäst att jag går och lägger mig så att hjärnan får vila ordentligt inför bankbesöket i morgon.

Read Full Post »

På´t bara!

Igår blev bouppteckningen klar. Jag ringde genast banken och fick en tid i morgon, samt bestämde mig för att fixa med alla papper idag.

Idag har jag suttit och ringt runt till alla banker (fyra stycken – varför göra det enkelt för mig 😉 ), betalat alla skuldfakturor o.s.v. Höll på att skicka iväg omregistrering av  bil och släpvagn, men hejdade mej eftersom vi åker iväg på bilsemester på lördag. Istället skrev jag en påminnelse i almanackan om att det ska göras när vi kommer hem. 

Detta är ett skolexempel på hur jag använder mitt allra bästa antistressverktyg: Just do it, (eller På´t bara, på ren svenska). Ogjorda saker ligger och skvalpar i hjärnan och pockar på uppmärksamhet. En riktig energitjuv tycker jag eftersom man måste komma ihåg att inte glömma bort det där viktiga.

På´t bara går ut på att följa denna mall:

* Kan/orkar jag göra det NU?
Om Ja        – GÖR DET!
Om Nej      – Bestäm NÄR det ska göras och skriv upp det i almanackan

alternativt  – Skriv upp det på en Att-göra-lista, att ta tag i när ork finns

På det här sättet slipper man lägga onödig energi på att ha saker i huvudet. Man slipper även ångesten som kan infinna sig när man ska göra något jobbigt och ångesten över möjligheten att man glömt bort att göra något viktigt som man nog borde ha gjort.

Tyvärr kräver det en liten gnutta energi att ställa sig frågan, och när jag varit helt under isen har det inte funkat. Men nu flyter det på. Att leva efter denna tumregel gör också att man upplevs som väldigt effektiv av omgivningen, trots att man ju inte gör en större insats än någon annan. Man gör det bara på en gång.

Efter allt pappersarbete och pratande i telefon är jag helt slut i huvudet. Kvällens träningspass kommer väldigt lägligt.

Read Full Post »

Older Posts »