Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2014

Pest eller kolera

Ska jag lägga mig i eller inte? Sedan jag förklarat min ståndpunkt i exets planer på att bli stödfamilj har relationen mellan oss varit frostig. Med andra ord har han surat. Vid lämning av barnens saker i torsdags skickade han in dottern med kassarna och stod själv vid husknuten och blängde. Jag är osäker på om han överhuvudtaget hälsade.

Och då har jag ju ännu inte tagit upp med honom att jag tänker kontakta socialen för att ge min syn på våra barns mående och behov. Hur blir det sen? Om jag ”lägger mig i” hans liv. För det är ju alltid honom det handlar om.

Efter mycket funderande och ventilerande har jag kommit fram till att jag avvaktar och låter tiden ha sin gång. En trasig relation med exet skadar också barnen och dessutom vet jag ju att hans trilskande får mej att bli jättestressad och må dåligt.

Det här är inte vad mina barn behöver och det är de som kommer att drabbas, men de drabbas i annat fall av en sur pappa som brukar hämnas på mig genom barnen.

Min mamma är beredd att stötta mig ifall barnen behöver min hjälp med skjuts till sina aktiviteter, eller om de helt enkelt inte vill vara hos sin pappa framöver.

Märker jag att de far illa vilar jag inte på hanen utan lyfter luren omedelbart.

Nu håller jag tummarna för att de inte blir godkända, att exet faktiskt lyssnat på vad jag sagt och inte tar emot något barn på sin barnhelg eller att de åtminstone får ett lugnt och beskedligt barn utan några större behov (finns dom?).

Ett svårt beslut, men så blir det!

Read Full Post »

Nu dejtar jag en man som hade skrämt vettet ur mig för bara ett par månader sedan. Nu har vi ju bara setts en gång, men det kändes klockrent. Såhär är det ju det ska vara. Inga tvivel eller malande tankar utan bara en go känsla. Han verkar trygg och stabil men ändå spännande. Så här långt en man som jag faktiskt kan se mig själv flytta ihop med.

Vilket fick mig att tänka igenom de män jag fastnat för hittills. För att konstatera att jag har fallit för ”särbomän”. Män som jag insett (fast kanske inte riktigt erkänt för mig själv) inte är några höjdare att bo tillsammans med, men som ändå förgyller tillvaron. Ett inlägg som jag aldrig skrev hade rubriken ”att äta kakan och ha den kvar”. och syftade på känslan av att ha mitt eget liv men ändå få känna tillhörighet och kärlek.

Nu känner jag att jag är redo att blanda ihop det där. Att faktiskt våga möta en man som jag vill dela livet med. Precis som jag och A gjorde. Vi får väl se om det här är den rätte, eller om han väntar längre fram på livets stig.

Jag kom iallafall på att jag utan att tänka på det inte varit inne på dejtingsidan sedan vi träffades i torsdags.

Read Full Post »

Florence Nightingale-syndrom?

Lider jag av Florence Nightingalesyndromet eller är det så att jag tror på varje människas potential att utvecklas till något fantastiskt? Eller kan det helt enkelt vara så att det jag söker hos en man finns hos dem som åkt av livets motorväg och tvingats hitta sina egna stigar?

Och vad är det som gör att dessa män dras till mig? Ser jag så förstående och snäll ut?

I fredags började jag och en man med trevligt utseende en mailkonversation som utvecklats på ett väldigt trevligt sätt. Sådär så att jag blir nervös inför vår promenad i morgon. Han verkar hur fin som helst (därav nervositeten) MEN (eller kanske på grund av att) han har råkat ut för ett diskbråck och har just nu ingen känsel i typ halva kroppen.

Eftersom han verkar vara problemlösartypen med mycket driv och positivt tänkande så tyckte jag inte att det kändes som något problem. Det var där mina Florencetankar kom in i bilden. Borde jag tycka att det är det?

Hur som helst. Vi mailade vidare och han droppade nästa grej: han kan inte få stånd. Men det ska komma tillbaka, enligt läkarna. Frågan är bara när. Efter mycket funderande kom jag fram till ett svar. Jag vill ha närhet och sex men kan nog tänka mig en lightvariant så länge. Så jag svarade att det viktigaste för mig är lusten och viljan till sex, inte hur det går till. Jag tänker INTE lägga mina behov på hyllan i väntan på att han ska få ordning på sig själv.

Lite märkligt att diskutera sådant här med någon man inte träffat, men nu ska vi iallafall ses på en promenad. Och jag tänker att jag nog inte är en Florencetyp utan en som fastnar för insidan och ser möjligheter där andra kanske ser svårigheter.

Read Full Post »

Är jag lycklig?

Behöver lycka bara innebära att man skuttar runt på små rosa moln och att livet är sådär glassigt perfekt?

I så fall är jag inte lycklig.

– Jag skulle vilja ha mina barn hos mig jämt
– Jag vill ha en man hos mig (allra helst A)
– Jag vill kunna jobba fulltid och ändå ha ork över att fylla livet med glitter (vänner alltså)

Som tur är, är det ju inte så det fungerar.

Jag är lycklig. Men inte i en jämn konstant smet. Utan mer lite här och då. Och vill jag så kan jag hämta upp lyckan genom att tänka på något fint och sedan känna hur hjärtat blir varmt och ögonen börjar gnistra.

Jag är inte ett offer för livets omständigheter utan jag gör mig själv lycklig.

(Och nu kom jag osökt att tänka på Kay Pollack och hans bok Att välja glädje)

Read Full Post »

Så här vill jag ha det

Lyssnar på min favoritmusik och inser att jag har svaret på hur jag vill att en man ska känna för mig. Såklart. Så klart. Så självklart.

Hon gör mig galen (Ulf Lundell)

Röda läppar (Lars Winnerbäck)

Ett av dom sätt (Peter LeMarc)

Rått och romantiskt (Ulf Lundell)

Och, även om jag snarare är brunett nuförtiden:

Red headed woman  (Bruce Springsteen)

Read Full Post »

Prosecco och tårar

Jag hade en halvflaska Prosecco i kylen som jag tyckte lämpade sig för kvällen.  En kväll som jag bokat för en massa gråt.  Jag kan gråta utan alkohol men för en riktigt gråtkväll blir det extra bra med en god dricka. Gråten blir liksom lite mjukare då.

En gråtkväll som började med S och övergick i A. Så nu har jag suttit och lyssnat på min gråtlista på Spotify och tittat på foton från tiden med A. Kanske inte så konstigt egentligen. Mina positiva känslor för S gick ju över i saknad efter A och då bottnar såklart även de molnigare känslorna i A. I mig finns ju ett stort hav av sorg som varje bäck rinner ut i.

En gråtkväll som började med S, övergick i A och slutade med en rolig chatt på dejtingsidan. Samt ett meddelande på Kik till min barndomsgranne. Han hade ju en tjej som han träffade och sen försvann han från dejtingsajterna. Men nu är han där igen och har lagt upp nya foton. Tja, friskt vågat..

Tänk vad lite Prosecco kan göra…

Read Full Post »

Lejonmamman vaknar

Jag trodde inte att exet kunde få mig knäsvag och geleig längre, men igår lyckades han verkligen. Jag lämnade hans hem på darriga knän.

Geleig av chock, vanmakt och ångest efter att han lämnat en helt otippad bomb. De ska vara stödfamilj varannan helg.

Jag upplever exet som trött och håglös. Utan minsta extra energi och jag minns inte när jag senast såg honom glad. Fast det kanske bara är när han ser eller känner av vibbarna från mig eller någon som jag känner (för ingen som träffar honom har något positivt att säga).

Jag ifrågasatte starkt att de tar ett stödbarn den helgen de har våra barn. Jag tycker att de har stora behov av närhet och uppmärksamhet och behöver få vara i lugn och ro. Exet sa att man får se vad man får och att ”barnet ska ju bara vara med i vardagen. Det blir inget extra.” Hmmm…det är det som känns mest läskigt. Han verkar ju inte inse vad han ger sig in på.

Helt otippat frågade exet mig om jag kan vara referens för dem. Jag sa att jag kan vara det (och tänker framföra min synpunkt på val av helg) men när jag kom hem messade jag att jag vill prata igenom det med honom ostört först. Efter en stund kom det ett surt svar: ”glöm att vi frågade. vi kan ta någon annan som referens”. Nu har han hamnat mittemellan mig och sin fru igen. Utan stake och egen vilja blir det ju så här mest hela tiden. Bäst att sticka huvudet i sanden och hoppas att problemet försvinner.

Mina barn är ganska stabila på ytan – pigga och glada och sköter skolan, men knappt ett år efter A:s död rör det sig nog därinne. 9-åringen har t.ex. börjat i samtal hos skolsköterskan för att prata om sin saknad efter A.

Behöver man inte ha ett rum till barnet man ska ta emot? En extrasäng i ett av barnens rum är väl ändå inte okej? Är det ens okej att upplåta något av barnens rum den  veckan som de inte är där? Jag menar, vem vill ha en främling som går och spekar i ens saker?

I helgen är det jag som ringer min gamla vän som är chef på socialförvaltningen och som passande nog jobbar med barnfrågor. Även om jag inte kan göra något så ska jag slåss så gott jag kan för mina barns rätt till sin pappa.

Riktigt förbannad blir jag på att han nog inte ens tänkt informera mig om det inte varit för att de behöver en referens.

Det här var inte vad jag behövde just nu…

Read Full Post »

Older Posts »