Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2016

Puuhhhh…!

Man ska kanske inte ropa hej förrän kontraktet är skrivet, men jag andas ut och tror att det inte snubblas på mållinjen.

Idag fick M en lägenhet hos sin förra hyresvärd. Med inflytt om en månad. Bättre kan det knappast bli. Håller tummarna för att kontraktet ligger på posten och att de inte får för sig att göra någon kreditkoll så här i sista minuten.

Lättad och glad är jag idag. Men ändå sorgsen. Det var ju inte så här det skulle bli.

Annonser

Read Full Post »

Separationsångest

Separationsångest … fast tvärtemot vad det brukar betyda. I det här fallet ångest för att separationen inte ska bli av. Jag brukar kunna hålla den borta och sova gott, men inte i natt. På måndag får M veta om han får lägenheten hos sin gamla hyresvärd. Och om han blir godkänd som hyresgäst överhuvudtaget, tänker jag. Blir han inte det är han rätt rökt på bostadsmarknaden.

Hur blir man av med en man som inte kan få en lägenhet på grund av sina anmärkningar hos fogden. Som för övrigt fortsätter att öka i antal.

Han kan ju inte bo här hur länge som helst.

Det lutar åt att jag lånar ut min husvagn och placerar honom på en säsongsplats på stadens camping. Så kan man väl göra? Jag menar, det är ju inte jag som ljugit, tackat nej till hjälp och trasslat till det för mig.

Helt emot min bild av mig själv som väldigt medkännande…men jag är så förtvivlat besviken och trött på honom att jag bara inte står ut.

Read Full Post »

Tom barnvecka

Planen var att njuta av barnens sportlov tillsammans med barnen, så jag har en lång härlig ledighet tills på torsdag.

Nu undrar jag bara…var kan barnen vara?

Döttrarna nappade på erbjudandet att följa med kusinerna till deras sommarstuga så nu är de borta till tisdag kväll. Sonen har varit hemma några timmar men är nu med kompisar igen.

Så. En lång ledighet hemma med M är vad det blir. Det är nästan så att jag kunnat jobba istället. Det är jobbigt att vara mitt i detta ingenting. Jag kan inte minnas att det var så här jobbigt mitt i skilsmässan från barnens pappa. Men då köpte jag ju i och för sig en lägenhet redan två dagar efter beslutet, så vi bodde ju ihop med ett slutdatum. I morgon ska M titta på en lägenhet hos sin gamla hyresvärd. Hoppas att han får den.

Read Full Post »

Promenaddax

Nu ger jag mig iväg på en promenad och stannar till hos kloka E för en kopp te. Idag pratar M om uppdelning av möbler och jag känner att en hel hög smått elaka kommentarer är på väg ut genom munnen.

Lika så bra att ta en paus från allt här hemma.

Read Full Post »

Vem är han egentligen?

Jag funderar på vad i M som är hans depression och vad som är hans personlighet och sätt att vara. Tänker att jag inte hunnit lära känna honom på djupet innan depressionen slog klorna i honom, men ändrar mig sedan och inser att depressionen har legat i bakgrunden hela tiden.

Har inte våra samtal mer och mer börjat gå över i bråk allt eftersom jag lärt mig se hans flyktbeteende? Som idag. Jag ställer en fråga. Han svarar undvikande. Jag ställer en följdfråga som tvingar honom till ett ärligt svar. Han lyckas på något märkligt vis ändå svara undvikande. När jag spetsar till frågan ytterligare blir han arg och börjar ifrågasätta mitt syfte med följdfrågan, följt av diverse anklagelser som nästan alltid mynnar ut i ett generaliserande yttrande om något i mitt sätt att vara – idag var det att jag alltid tolkar in saker i det han säger.

På den gamla goda tiden, då när jag litade på honom, hade jag ingen anledning att lyssna efter lögner och sanningsdöljande och godtog nog det han sa utan att ifrågasätta. Nuförtiden ser jag tydligt hur han försöker slingra sig ur och dölja. Är detta hans sätt att vara, är det ett utslag av depressionen eller är det kanske så att sättet förstärks av depressionen?

Eftersom jag inte känt honom så länge så kan jag ju inte veta hur han var innan. Jag vet att jag inte vill ha det så här, men jag vågar inte vänta ut det eftersom jag inte vet hurdan han var tidigare. (Vilket jag ändå inte skulle göra på grund av att jag tycker att han beter sig oacceptabelt.)

Read Full Post »

Självmedicinerandet

Så här i efterhand var M:s reaktion på mitt telefonsamtal i söndags allt särskilt märklig. På måndagmorgonen när jag kom hem låg han i soffan. Alla fönsterlampor var tända, och det visade sig att han inte gått och lagt sig i går utan bara sovit nån timme på soffan.

Han hade ett skärsår på armbågen och levererade en lite märklig förklaring på hur han fått det. På följdfrågan hur han gjort för att få ett sår på näsan svarade han inte. På soffbordet stod en trasig ljuslykta i glas. Förmodligen det enda sanna i hans historia konstaterade jag när M förflyttat sig till sängen och jag inspekterat barskåpet. Som nu förutom oöppnade flaskor också innehöll en halvtom ginflaska.

Jag har under flera kvällar sagt till honom att ta sin sömnmedicin kvällen efter en sömnlös natt. Eftersom en sömnlös natt leder till fler sömnlösa nätter, som i sin tur leder till en ångestnivå som tydligen bara kan botas med flaskan.

Hans nervskador och problem med ”dumping” efter sin gastric-operation gör att han lätt svimmar. Och nackoperationen gör att han har en mycket mindre stryktålig nacke. Ändå tar han inte sin medicin i tid (jodå, han har ångestdämpande grejjer också) utan hamnar i desperationsåtgärden alkohol. Mönstret är tydligt: en omtumlade ångestframkallande händelse gör att han börjar grubbla, vilket leder till att han ligger sömnlös. När jag sover på jobbet finns inte jag som hämmande faktor utan han tar till sprit för att få tyst i huvudet.

Det svåra har varit att det går så lång tid mellan gångerna att jag efter den första chocken ramlat in i vardagen och händelsen har hunnit falla i glömska innan det händer igen. Dessutom har jag inte sett honom berusad utan bara spåren efter, eller en misstanke om. Om det varit mer regelbundet tror jag att jag hade fått nog mycket tidigare. Nu fick jag nog först nu i januari när jag glömt min telefon och åkte hem från jobbet. Och möttes av en full M som hann svimma tre gånger innan jag fick honom att krypa tillbaka till soffan.

Jag har hällt ut spriten och gömt mina andra flaskor i väntan på transport till mamma. I övrigt har jag inte kommenterat händelsen.

 

Read Full Post »

Jag unnar mig…

Jag unnar mig själv att må bra. Så därför tar jag hand om mig extra mycket just nu. Idag  blev det en promenad i strålande sol, ett låångt telefonsamtal med vännen E och en guidad meditation.

Kvällen kommer att avslutas på samma sätt som de senaste kvällarna gjort: med mitt mentala träningsprogram i lurarna.

Jag sov gott hela natten i natt, och spikmattan fick ligga oanvänd. Vaknade med ett lugn i kroppen men kände att stressen slog till så snart jag tänkte på att jag skulle ha en ledig dag hemma med M. Kroppen reagerar på minsta tanke med en stressreaktion nu, så nog behöver jag unna mig att bli ompysslad.

I söndags kväll på jobbet slog det över och jag fick sådan hjärtklappning att varken avslappningsövningar, ljudbok eller spikmatta hjälpte. Orsaken? Jag kände mig fångad i en rävsax. Jag orkade inte vara på jobbet, men jag ville inte heller vara hemma.

Så på måndagmorgonen skred jag till verket.

Vi hade sedan en tid flaggat för att vi behövde återinsätta den tjänst som (på vårt förslag) drogs in när vi hade lediga lägenheter och därmed färre personer som var i behov av vårt arbete. Nu är det fullbelagt och vi känner att vi inte hinner med. Den alldeles nya chefen meddelade att hon först skulle på tre veckors semester, och efter det skulle vi göra en processanalys. Punkt.

Redan i fredags kände vi att det var ohållbart. Jag hade t.ex. inte kunnat ta ut min rast på de tre senaste arbetspassen. Vi mailade vår gamla chef (som får dras med oss ett tag till pga den nya chefens semester.) Han svarade att vi kunde få tillsätta en vikarie de pass som kändes akuta.

På söndagen jobbade jag från kl 10 till 20.30 utan att kunna ta någon som helst vilopaus. (Att jag fysiskt kunde sitta och äta räknar jag inte eftersom jag samtidigt skulle passa telefonen.) Därav hjärtklappningen senare, förmodar jag.

Så på måndag morgon mailade vi återigen vår gamla chef och förklarade läget lite mer ingående. Samt spetsa de med en beskrivning av min söndagnatt och den överhängande risken för sjukskrivning. Han hörsammade oss direkt och tillsätter förstärkning under en månad till att börja med.

Vilken lättnad! Jag möttes av jublande kollegor. (Men tänk att det ALLTID ska vara just jag som tvingas sätta ner foten och säga ifrån.)

I morgon ska jag jobba. Med rast. Och på rasten ska jag antingen stänga in mig med ett avslappningsband eller gå en promenad. Så det så!

 

Read Full Post »

Older Posts »