Det ska visst bli riktigt eländigt innan det vänder.
I morse släppte jag av M utanför stadens vandrarhem. Jag sover på jobbet och han får inte vara i mitt hem när jag inte är där. Jag var schysst nog att ge honom pengar att betala sin sängplats med.
Jag hann halvvägs till jobbet när han ringde och sa att vandrarhemmet var fullbokat. Jag hade ingen lösning på hans övernattningsproblem. Efter en stund tinade jag dock upp (jag vet, jag är för mesig) och messade att han kan få sova ute på ”kontoret” . Han tackade nej till erbjudandet.
Tidig kväll får jag följande sms:
”Fick just reda på att hEXan (sonens mamma) tänker flytta *30 mil bort*. Orkar inte den striden också.”
Hur tolkar man det? Med tanke på hans depression, att han ansåg sig blivit utslängd (jag anser att han slängde ut sig själv) och att han varken svarade när jag ringde eller på sms där jag undrade var han befann sig, kändes det som att han var i stånd att ta sitt liv.
Så jag sms:ade och hotade med polisinblandning om han inte svarade på var han var. Han svarade då att han inte orkade prata med mig, men att han ordnat med övernattning.
Jag nöjer mej med det men kan inte låta bli att bli förbannad på att han överhuvud taget kontaktade mig, om han nu inte ville prata om det. Eller var det för att straffa mig?
Nåja, jag känner att jag gjort vad jag kunnat och hoppas på att jag kan sova gott i natt.
I morgon får han nycklarna och påbörjar flytt. Ääääntligen!!!!!