Finaste vännen E med cancern har piggnat till och känns mycket mer välmående. Jag har fått tillbaka mitt bollplank och jag roar henne med mina dejtinghistorier och grubblerier. Tack och lov visade sig skelettcancern vara en metastas från bröstet, så nu finns det behandling att tillgå. Det blir kemisk kastrering eftersom tumören är hormondriven. Förhoppningsvis stoppas framfarten och det finns till och med chans att den drar sig tillbaka.
Idag tog jag dessutom mod till mig och besökte henne på den palliativa avdelningen där A dog. Jag gick förbi soffan där jag satt med barnen, jag stannade till vid platsen där vi satt och väntade…på vad minns jag inte, o.s.v. En minnesfull och sorgesam vandring. Men redan på tillbakavägen kändes det som att jag andades lättare. Jag tycker ju om mina minnen, även dem som ibland får ögonen att tåras.
En annan vän har steppat fram och vi spenderar mer och mer tid tillsammans. Hon har dessutom gymkort och mer disciplin än vad jag har, så nu tänker jag haka på henne en tid för att få igång mig.
Träningskillen har börjat messa igen efter att vi haft en paus efter att vi kommit fram till att vi ska vara vänner och lägga alla förhållandetankar på hyllan. Han skriver roliga och trevliga sms och det känns mysigt att hålla kontakten med honom. Kanske vågar vi oss på att ses igen framöver… som vänner då…
Förhållandetankar, ja. Under min andra semestervecka kände jag plötsligt att jag nog ville ge mig på det där med dejtandet igen. Och redan efter ett par dagar fick jag kontakt med en trevlig man i grannstaden. Vi träffades och jag fick en sån där lugn känsla av honom. På tredje dejten bjöd han på grillat hemma hos sig. Trevligt ja, men en tredje dejt utan att vi skrapat det minsta på ytan…njäe…och dessutom skrattade vi inte tillsammans. Bara att åka hem, alltså. MEN när han ville mer än bara prata tänkte jag ”jag har ju aldrig varit med någon som jag inte varit kär i … kanske kan vi inleda något slags KK-förhållande…sex och närhet är ju ändå ett basbehov…bl.a.bl.a.bl.a.” Jag kan vara ganska övertygande så jag lyckades övertala mig efter viss tveksamhet. Vilket visade sig vara en stor miss:
Beröringen väckte känslor hos mig som jag inte riktigt kunde dela med mig av eftersom vi inte kommit varandra nära. T.ex. tog han i min nacke på samma sätt som A gjorde…vilket nästan fick mig att börja gråta. Dessutom blev jag alldeles betagen i honom. Förnuftsmässigt hade jag ju konstaterat att han inte var något för mig men efter den fysiska närheten ville jag ändå ha honom. Jag gjorde som Askungen och flydde fältet. Turligt nog sa han upp all vidare kontakt dagen efter. Jag undrar om jag skulle ha gjort det annars… Så nu har jag konstaterat det jag alltid har vetat…för att vara nära fysiskt behöver jag först vara nära mentalt och känslomässigt.
Men jag har bestämt mig för att fortsätta sökandet. Jag har lyckats hålla det hela på en bra nivå och jag känner ändå att jag är nöjd med mitt liv som det är.
Precis sån är jag (o min man): Helt främmande med sexuell kontakt utan att ha den andra, känslomässiga, först. Medfött eller inlärt? Vet ej.