Sonen slutar snart nian och efter en dag fylld med aktiviteter avslutar de med en klassfest i ”skolskogen”.
Jag har skjutsat på ungdomarna hela dagen. Skjuts är mitt bästa trick för att lära känna sonens vänner och dessutom ha lite koll på var de befinner sig. Ikväll har jag ju kört dem från stan och ut till vår förort, så jag vet ju att de är här.
Efter mycket vånda släppte jag ikväll iväg sonen utan någon tid han ska vara hemma. Vi bestämde att han och kompisen som sover här ska gå hem när tjejerna på granngatan gör det. En bra deal, tyckte jag. Tills jag nyss fick ett sms där det stod att han snart har slut på batteri men att de dyker upp senast framåt 3-4 i natt. Hmmm….
En kvalificerad gissning är att han ville helgardera sig och att de kommer hem betydligt tidigare eftersom det är lite småkyligt ute. Han går i en trevlig klass och vårt lilla samhälle är väldigt lugnt, så egentligen är jag inte orolig att han ska råka ut för något. Men det känns ju ändå lite väl sent… Jaja…regeln är att han ska väcka mig när han kommer hem, så jag får väl sätta klockan på fyra och hoppas att den inte behöver pipa. Regeln för min del är att jag finns till hands och kan komma med bilen om jag behövs.
Nu kom jag att tänka på hur jag tänkte när han var liten och började klättra överallt. När han klättrade upp på en stol höll jag aldrig i stolen utan hade handen en bit ifrån så att han skulle känna att stolen tippade men inte skulle behöva slå sig.
Det är ju så det är nu också. Barnen måste själva få testa och lära sig hur livet fungerar. Det bästa jag kan göra är att finnas i bakgrunden och dämpa eventuella fall.
Uppdatering:
Jag blev väckt strax efter halv två och fick en dragning av hur kvällen varit. Gissningsvis en redigerad version men jag fick iallafall intrycket att sonen var vid god hälsa och välbefinnande.
