Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Cancern’ Category

Lösenordsskyddad: Ledsen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Tacksamhet och cancer

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett gott samtal mitt under pågående fotbollsmatch. Jag har just berättat om Polisen och hans cysta i hjärnan.

Du vet, man kan ju aldrig vara säker, säger min vän. Man kan ju gå ut i gatan och bli påkörd.

Jag vet att det är så och jag har levt och lever efter den insikten. Jag resonerade precis så när jag blev tillsammans med A trots att han inte var friskförklarad från sin tjocktarmscancer. Man kan dö imorgon. Eller så vill den man älskar skiljas. Eller….

Livet har inga garantier.

Men jag känner så starkt att det är inte döden jag är rädd för. Jag vet att jag är stark nog att leva vidare på egen hand.

Jag är rädd för att än en gång bli vårdarinna. Att leva i skuggan av en sjukdom. Att sätta mig själv åt sidan och lägga mer energi än vad jag egentligen har för att göra livet uthärdligt för den jag älskar. Att se min älskade våndas i smärtor och sakta tyna bort.

Livet har inga garantier.

Jag var naiv och okunnig när jag träffade A. Även om jag inte ångrar mitt val en sekund. Men jag tänker inte medvetet utsätta mig för en uppenbar risk ännu en gång.

Det är tillräckligt riskabelt att träffa en frisk man…

Read Full Post »

– Han skulle nog inte ha levt så länge, om det inte vore för dig, sa svärmor och tittade på mig med en tacksam blick. Hon trodde att han skulle ha gett upp om han inte haft mig och barnen att leva för.

Det känns fint att hon tänker så, men själv gör jag det inte. För då kan jag lika gärna tänka att han skulle ha levt längre om han inte träffat mig och köpt ett hus precis när han opererades andra gången. Ett hus vars renovering blev en ständig källa till stress.

Vi vet ingenting om alternativa utfall, men en sak vet jag säkert. Han fick leva ett lyckligt liv ända till slutet, just för att han träffade mig. Ett liv i kärlek med hus och familj. En dröm som cancern slagit i kras, trodde han. Och så mötte han mig :-).

Read Full Post »

Tårar i kaffet

Till frukostkaffet läser jag Linas krönika, kanske hennes sista, med tårarna skvalande nerför kinderna. En kvinna i sina bästa år med tre små söner ska inte ligga på en palliativ vårdavdelning och vänta på att dö.

Mina tankar vandrar vidare till min vän med hjärntumören. Den är helt borta nu, men han har fått beskedet att den kommer att komma tillbaka inom ett år. Han har två små barn.

Barn ska inte berövas sina föräldrar!

Inte sina bonusföräldrar heller.

Barn ska inte behöva stå vid en kista och ta farväl av en person som ska tjata, busa och guida dem in i vuxenlivet.

Jag är så innerligt tacksam över att mina barn iallafall har sin riktiga pappa kvar.

Read Full Post »

Cancerdoktorn
… eller onkologen med ett finare ord
… eller korven, som A och jag döpte henne till då hennes efternamn lite långsökt förde tankarna till en Bratwurst. (Lite humor är aldrig fel och alltid mycket rätt i svåra sammanhang.)

Vi träffade henne ju titt som tätt, Korven. Nu på slutet enbart för att få tråkiga besked om spridning och ökad tillväxt. Hon var alltid väldigt strikt och formell. Helt utan social kompetens, tyckte vi.

För ett par veckor sedan fick jag träffa henne ensam. Bara det – att åka till sjukhuset och gå in på en avdelning som jag aldrig skulle varit i kontakt med om det inte varit för A. Det var jobbigt.

Det blev ett bra besök. Korven hade nu tagit av sig sin formella mask och var personlig och trevlig. Jag fick en kram när jag gick.

Det var skönt att få ställa frågorna som A planerat att ställa efter hembesöket av Dr from Hell. Nu hann han ju aldrig träffa Korven igen, men jag fick alltså möjlighet att slutföra det hela och få svar på det vi undrade.

1) Man kan inte genom att lyssna på lungorna dra slutsatsen att ”de är fulla av tumörer”.  (Det visste jag ju, men det var skönt att få det bekräftat.)

2) Korven instämde i A:s upplevelse att cellgifterna hade verkan. Om de inte haft det så hade A förmodligen varit sängbunden eller kanske död.

3) Korven tyckte att A såg sjukare ut än vad han var, och förstod att en läkare som träffade honom för första gången kunde få uppfattningen att han var döende. På Onkologen hade de ju följt A i flera år och kände till hans kämparanda och envishet. De blev mycket förvånade när de nåddes av budskapet om hans död.

4) När A var hos dem tisdagen innan han dog sa han ingenting om att han varit magsjuk och druckit förorenat vatten. OM han berättat det hade de tagit prover. Jag vet varför han inte sa någonting. Ett par veckor tidigare hade han beklagat sig över något symptom och blivit tvingad att stanna kvar i flera timmar för en akutröntgen. Han ville hem och därför sa han ingenting som kunde stoppa det. MEN i hans skick kanske kroppen ändå inte skulle orkat med en antibiotikakur.

Det var väldigt skönt att få träffa Korven och det kändes bra att A hade rätt i sin uppfattning om sin kropp och sjukdom. Svägerskan tyckte att det var jobbigt att få bekräftat att de gjort fel, men jag ser det konstigt nog inte så. Jag har istället tagit fasta på att vi hade rätt och det känns skönt att  veta. Speciellt som ett par vänner funderade på om A mörkat hur sjuk han var.

När jag tackade Korven för tiden (en överläkare som tar sig tid att träffa en anhörig till en avliden patient tycker jag känns stort) sa hon att det var hon som skulle tacka. Hon var glad varje gång en anhörig ville komma och prata efteråt för det blev ett bra avslut även för henne. När man träffar en människa regelbundet i kanske flera år så är det klart att man blir engagerad, menade hon.

Åh, vad jag hade velat berätta för A om mötet.

Read Full Post »

Jag har läst Ray Kluuns böcker En sorts kärlek som handlar om tiden från att hans fru får en cancerdiagnos tills hon dör, och Änklingen, om hur han bearbetar sorgen.

Boken innehåller väldigt mycket sex, och det känns helt otroligt när jag läser i efterorden att han strukit i många sexscener. Jösses. Men om jag lyfter det en nivå och ser på sexet som ett flyktbeteende så tror jag att jag hamnar rätt på ett mer generellt plan.

Fast vi börjar med sexet :-). Det är inte många böcker som tar tag i detta ämnet i samband med att ens partner är svårt sjuk men för Kluun och även för mej var det en jobbig bit. Jag gick verkligen igång på A:s kyssar och beröring. Till och med vår sista kyss fick hela mig att bli pirrigt svag, trots att han bara var skinn och ben. Då hade vi inte haft sex på fem månader, och innan dess sporadiskt eftersom  cellgiftsbehandlingarna ställde till det. Det är grymt plågsamt att leva tillsammans med världens sexigaste man och få vara glad för en smekning över håret, eller att kunna ligga tätt tillsammans.

Och så till det här med flyktbeteende:
Samtidigt som jag inte ville något annat än att vi skulle vara tillsammans  så längtade jag ibland bort. Vardagen var så jobbig och krävande. Jag nöjde mej dock med att gå till jobbet.

Att hamna i ett flyktbeteende för att undkomma sorgen tror jag inte är helt ovanligt. (Fast det är nog vanligare att man flyr in i jobbet än till sex och droger.) Jag har verkligen varit uppmärksam så att jag inte hamnar i ett flyktbeteende, men själva uppmärksamheten kan ju också bli en flykt. Ibland känner jag att mitt offensiva angreppssätt för att bearbeta sorgen kan bli ett sätt att teoretisera och att fly från känslorna. Då krävs det tid och lugn för att tankarna ska bli till insikter.

Read Full Post »