Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Dejting’ Category

Det tar alldeles för mycket energi, det här med dejtingsidorna. Så nu har jag ångrat mitt köp på betalsidan och får pengarna tillbaka.

Innan dess hann jag med ett litet dejtingäventyr med Stjärnskottet. Väldigt rolig och trevlig, men samtidigt lätt sliten med offerkoftetendenser och en oförmåga att se det härliga i livet, var min snabbanalys.

Jag konstaterade att jag inte är redo för dejting eftersom min magkänsla var att det här inte var någon stabil person. Men min hjärna lyfte ändå fram vissa fördelar och det hela slutade med att jag konstaterade att jag skulle kunna tänka mig att träffa honom igen. Nu löste sig problemet eftersom han inte verkar intresserad…men ändå.

Det här fick mig att fundera på vad jag är ute efter och jag kom fram till att det som är viktigt för mig är att jag känner mig trygg och får positiv energi. Jag är inte intresserad av en halvskröplig man som knappt orkar med sig själv.

Jag har ett par gånger i vår tänkt på en man jag dejtade för två år sedan där jag fick den där känslan, men som jag ändå valde bort. Dels hade han haft hudcancer i ett födelsemärke, och med facit i hand träffade jag honom för tidigt. Han var alldeles för lik A i känslan vilket fick mig att backa och jag  dejtade en massa knasbollar istället. Med mitt goda minne och en väl utvecklad google-talang fick jag fram hans Facebooksida någon gång i maj. I veckan besökte jag den igen med tanken att faktiskt kontakta honom (ja, varför inte). Men i början av juni hade han ändrat status och är nu i ett förhållande.

Det fick mig att deppa ihop. Jag vet att det finns fina män ”därute” men jag orkar inte leta rätt på någon. Samtidigt som jag verkligen saknar en man i mitt liv. Kanske är det för att jag levt i ett förhållande sedan jag var 18 år (med två kortare uppehåll) och liksom är präglad på att ha någon vid min sida som verkligen bryr sig och är intresserad av alla små vardagligheter som inträffar, men som är för banala för att dela med en vän.

Jaja, nu har jag en ensamvecka och sedan är det semester med barnen. Efter det har jag förhoppningsvis återhämtat mig mer…och jag ska börja redan nu med att gå och lägga mig.

 

Read Full Post »

Lite deppigt…

Det här med dejtingsideregistreringen har fått mig att bli lite nedstämd, har jag upptäckt. Istället för att se och glädjas åt det jag har, har jag kommit på mig själv med att sörja det jag inte har. Bäst att vara lite uppmärksam framöver och avveckla dejtingprojektet om svårmodet håller i sig.

En anledning till deppighet är att det är ett fasligt tunt utbud på män i min smak. Jag är med på en sajt ”på riktigt” och på en annan sajt utan text och bild. Sammantaget har jag hittat en (1) man som tilltalar mig fullt ut.

Ikväll slog jag till och mailade detta enda stjärnskott. Men eftersom jag inte vill ödsla energi på halvdant mailande och dejtande gick jag ut tufft från början och petade in det här:

”…eftersom jag fastnade för din profil i går när jag kikade runt på sajten.  En man som både utövar yoga och tycker om att skriva kan ju inte vara fel, liksom ;-).”

En man i min smak svarar något underfundigt på detta. En torris med taskig självkänsla tar illa upp och tycker att man ironiserar. Tänker jag. Och håller tummarna för att den här mannen är det förstnämnda.

Det känns bra att jag verkligen känner att jag ska hitta någon som passar mig och inte att jag ska passa åt någon som ska hitta mig. Jag är den jag är redan från första bokstaven.

Read Full Post »

Aktivt passiv

Sådär. Eftersom det tog så mycket energi att fundera över dejtingens vara eller inte vara, så bestämde jag mig för att lägga upp en profil. Samtidigt har jag förberett mig genom att tillsammans med vännen E analysera förra gångens misstag och sätta upp spelregler för mig själv.

Jag konstaterade raskt att en stor skillnad är att jag nu trivs gott med mitt liv, medan jag då för två år sedan var lite desperat (även om jag inte alls tyckte det då).

Så jag passade på att göra det hela lite roligt och åkte och inhandlande en selfie-pinne. Jag småskrattade hela vägen hem och fortfarande kan jag inte låta bli att fnissa inombords när jag tänker på min pinne :-D. Nåväl. Jag åkte hem och fixade till mig lite och sedan tog jag tre uppsättningar kort inom loppet av en timme. Först den svarta klänningen med uppsatt hår och glasögon i soffan. Sedan utsläppt hår i den turkosa blusen. För att avsluta det hela med utsläppt hår och svartmönstrat linne framför syrenbusken. Vardagshumor a´la mig.

Spelregler:

  1. Registrera mig på en betalsida för att förhoppningsvis slippa oseriösa förslag.
  2. Ha en presentation som är ganska dämpad och inte så lång. När jag skriver från hjärtat drar jag av erfarenhet till mig ”adhd-personligheter” och även en och annan kvinna som undrar om jag kan tänka mig att byta sida.
  3. Jag har hittat en (enda) man som verkar intressant (socionom som tycker om att skriva). Honom ska jag kontakta. Men i övrigt ska jag ligga lågt och sålla bland inkommande gods (som antagligen inte blir så många eftersom jag skrivit så tråkigt och dessutom känner jag igen minst hälften av männen sedan förra gången). Istället ska jag sikta in mig på nytillkomna användare som kan vara av intresse.
  4. INTE tänka att ”han är nog bara dålig på att uttrycka sig i skrift” utan lita på känslan jag får vid brevväxlingen. Den stämde ganska bra. (Han som ordentligt svarade på allt i mina brev, visade sig vara så tråkig att det är roligare att se gräset växa…)
  5. Akta mig lite för de där som svarar på stört och kan skicka flera meddelanden innan jag hunnit skriva. Jag tyckte det var charmigt av M, men vid närmare eftertanke kan det ju visa på bristande impulskontroll o.s.v.
  6. Absolut inte nämna att jag bor i hus innan jag känt av personen. Kändes som att vissa blev mer intresserade när det stod klart för dem att jag är villaägare 😦

Sådärja. Bara att avvakta. Lite spännande är det allt. Och skönt att slippa fundera.

En form av aktiv passivitet. Eller om det är passiv aktivitet.

 

 

Read Full Post »

Promenadrapport

Nämen oj!
Jag har ju totalt glömt bort att rapportera hur min promenad”dejt” gick.

Tja, egentligen behövs det väl inte fler ord än så.

Men för den nyfikne kan jag meddela följande:

  • jag tycker att han var lite gnällig och när jag läste igenom vår tidigare konversation bekräftades min upplevelse. Typ: suck och stön för att jag måste städa när det nya golvet är lagt – istället för att njuta av det nya golvet.
  • han beskrev ingående (gnälligt) hur trött han är nuförtiden. Redan vid 20-tiden är han tydligen redo för bingen.
  • han har artros i ryggen och ont nästan jämt. Och ibland tappar han humöret och skäller på barnen.
  • han såg väldigt sliten ut. Det som för två år sedan var en ganska fräsch och vältränad typ var nu en halvgammal, lite tunn man.

Kort sagt kändes det som att han nätt och jämt orkar med sitt liv i dag.

Medan jag tänkt på hur jag ska formulera mig i ett svar har tiden gått och han har inte heller hört av sig. Nu hoppas jag verkligen att han inte gör det, för det känns ju lite barnsligt att bara strunta i att höra av sig.

Äsch!

 

Read Full Post »

Den nya och barnen

Det började med att M:s son kom hem från skolan för tidigt och hastigt och lustigt fick möta mig. Sedan dök min son upp på pappaveckan för att hämta en skolbok som han glömt här, precis när vi satt och mös i soffan. Då valde jag att berätta om M för barnen. Och tänk. Sonen som varit lite smått bångstyrig blev med ens lugn och medgörlig igen. Jag vet ju att han känner av mitt stämningsläge och reagerar på förändringar som han inte har någon förklaring till, men likväl överraskar insikten mig varje gång.)

När så äldsta dottern ramlade in från friluftsdagen nästan två timmar före utsatt cirkatid kapitulerade jag och igår bjöd vi hem M på fika. Det har bara gått tre veckor sedan vi träffades men det känns så rätt på alla plan. Och kan man överhuvudtaget mäta en relations djup i dagar och veckor? Vi började ju redan på skrivstadiet med saker man kanske inte pratar med vem som helst om, och på den vägen har det fortsatt.

Rätt eller fel. Det kan man ha synpunkter på. Men jag bestämde mig för att lita på magkänslan. Både vad gäller förhållandet och vad som är bra för mina barn.

Återigen blev jag glatt överraskad av mina härliga tjejer. Det blev en jättetrevlig kväll. Efter fikat tog minstingen fram UNO:t (smart drag…) och vi spelade några omgångar under glada skratt. När minstingen lagt sig satt äldsta dottern kvar och pratade med oss ett bra tag. Avslappnat och trevligt och jag behövde inte känna att jag skulle ta ansvar för samtalet. Det kändes helt naturligt att M satt där med oss.

Sonen hängde på ”gården” och ramlade in vid halv tio. Efter en kortare konversation drog han i på sitt rum för att messa med tjejen han har på G. Om det är någon som kan vara lite obekväm med ”mammas nya”, så är det nog han.

Det känns skönt att de verkar kunna trivas tillsammans. Barnens väl och ve kommer ju alltid i första rummet, och nu när jag fick en bra känsla efter deras möte kan jag släppa in honom fullt ut.

Read Full Post »

…men en väldans massa JA!

Vi sågs i onsdags och bestämde att vi skulle ses igen på lördag för en utflykt. På onsdagkvällen messade han mig och frågade om jag hade tid att ses en stund i går, vilket jag såklart hade. Och nu sitter jag här och ska snart träffa honom igen. Det är väldigt långt till lördag…

Man sade mig att det jag upplevt med A är få förunnat och att jag inte kunde förvänta mig samma känsla igen. Men det här är baske mig helt i samma klass. Om inte bättre, för den här mannen har dessutom ordets gåva. Så jag behöver inte fundera på vad han känner, för det delger han mig med vackra och målande beskrivningar lagom ofta.

Skönt också att jag jobbat mig igenom många sorgebitar tillsammans med S så att jag nu kan vara helt och fullt i det som är. Det är som att jag har ett annat lugn i hjärtat nu än i början av sommaren.

Read Full Post »

Florence Nightingale-syndrom?

Lider jag av Florence Nightingalesyndromet eller är det så att jag tror på varje människas potential att utvecklas till något fantastiskt? Eller kan det helt enkelt vara så att det jag söker hos en man finns hos dem som åkt av livets motorväg och tvingats hitta sina egna stigar?

Och vad är det som gör att dessa män dras till mig? Ser jag så förstående och snäll ut?

I fredags började jag och en man med trevligt utseende en mailkonversation som utvecklats på ett väldigt trevligt sätt. Sådär så att jag blir nervös inför vår promenad i morgon. Han verkar hur fin som helst (därav nervositeten) MEN (eller kanske på grund av att) han har råkat ut för ett diskbråck och har just nu ingen känsel i typ halva kroppen.

Eftersom han verkar vara problemlösartypen med mycket driv och positivt tänkande så tyckte jag inte att det kändes som något problem. Det var där mina Florencetankar kom in i bilden. Borde jag tycka att det är det?

Hur som helst. Vi mailade vidare och han droppade nästa grej: han kan inte få stånd. Men det ska komma tillbaka, enligt läkarna. Frågan är bara när. Efter mycket funderande kom jag fram till ett svar. Jag vill ha närhet och sex men kan nog tänka mig en lightvariant så länge. Så jag svarade att det viktigaste för mig är lusten och viljan till sex, inte hur det går till. Jag tänker INTE lägga mina behov på hyllan i väntan på att han ska få ordning på sig själv.

Lite märkligt att diskutera sådant här med någon man inte träffat, men nu ska vi iallafall ses på en promenad. Och jag tänker att jag nog inte är en Florencetyp utan en som fastnar för insidan och ser möjligheter där andra kanske ser svårigheter.

Read Full Post »

Older Posts »