Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Den sista tiden’ Category

Kvällen innan vi åkte in till sjukhuset för ett sista dygn tillsammans satt vi framför TV:n, A och jag,  och tittade på Sveriges kvalmatch till VM. A satt i fåtöljen och var verkligen med i matchen.  Då och då mumsade han på kokosbollar som jag gjort. Han som knappt fått i sig maten den senaste tiden satt och smååt!!! Jag var säker på att det börjat vända mot ljusare tider.

(Fast i efterhand kom jag på att han visat mig diverse funktioner på fjärrkontrollen.  Som om han kände på sig att det inte var långt kvar. )

Nu sitter jag i samma soffa som då och tittar på finalen. Varken Sverige eller A tog sig till VM i Brasilien.

Hur trist är det inte att titta på fotboll ensam? Och hur ledsamt blir det inte att sitta här ensam med minnet av A i den där fåtöljen så tydligt som om det vore nu. Mager och tärd i sin blå pyjamas.

Jag hade länge tyckt att han hade en kropp lik Zlatans,  men först nu kunde han erkänna att det nog varit så.

Så fin,  både på insidan och utsidan.

Read Full Post »

Tappade sugen nu i eftermiddag.
La mej i solstolen under en filt med musik i öronen.
Det brukar hjälpa.
Så inte idag.
Gick ett varv på slingan.
Bjöd in mig på te hos vännen T.

Kom hem till mitt tomma hus.
Då kom jag på det.

Vattnet stängs av i kväll.

Förra gången vattnet stängdes av blev början på slutet för A.
Han drack förorenat vatten.
Blev magsjuk.
Fick in elaka bakterier i kroppen.
Blodförgiftning.
Död.

Inte konstigt att jag känner mej ledsen och orolig idag.
Skönt att veta varför iallafall.

Read Full Post »

Ett gott samtal mitt under pågående fotbollsmatch. Jag har just berättat om Polisen och hans cysta i hjärnan.

Du vet, man kan ju aldrig vara säker, säger min vän. Man kan ju gå ut i gatan och bli påkörd.

Jag vet att det är så och jag har levt och lever efter den insikten. Jag resonerade precis så när jag blev tillsammans med A trots att han inte var friskförklarad från sin tjocktarmscancer. Man kan dö imorgon. Eller så vill den man älskar skiljas. Eller….

Livet har inga garantier.

Men jag känner så starkt att det är inte döden jag är rädd för. Jag vet att jag är stark nog att leva vidare på egen hand.

Jag är rädd för att än en gång bli vårdarinna. Att leva i skuggan av en sjukdom. Att sätta mig själv åt sidan och lägga mer energi än vad jag egentligen har för att göra livet uthärdligt för den jag älskar. Att se min älskade våndas i smärtor och sakta tyna bort.

Livet har inga garantier.

Jag var naiv och okunnig när jag träffade A. Även om jag inte ångrar mitt val en sekund. Men jag tänker inte medvetet utsätta mig för en uppenbar risk ännu en gång.

Det är tillräckligt riskabelt att träffa en frisk man…

Read Full Post »

Igår klippte sonen gräset och nu sitter jag och tittar ut över mina nyklippta ägor.
Konstaterar att en rejäl kantklippning behövs.
Dax att göra sig  vän med trimmern, med andra ord.

Då slår det mig att A berättat för mig hur den fungerar.
I höstas, när inget gräs längre växte sig högt pratade han om att sälja åbäket och köpa en mindre variant. Men efter en provkörning konstaterade vi att jag mycket väl skulle kunna hantera den vi redan hade.

Då tänkte jag att han insett att han nog inte skulle ha så mycket ork för trädgårdsarbete till våren.

Men nu när jag tänker på att han avrundade med en praktisk genomgång av funktionen så tror jag nog att det var en del i hans förberedelser inför sin egen död. Om han trodde att han skulle leva till våren så hade det ju varit mer logiskt att vänta med genomgången tills dess. Speciellt som han ofta suckade över min oförmåga (ointresse) att ta till mig tekniska instruktioner (trots att jag är ingenjör…).

Gick han och bar på denna vissheten alldeles ensam? Hur tungt måste inte det ha varit? Alla oändliga nätter som han inte kunde sova, vad tänkte han på då?

Älskade, älskade fina A.
Jag är så outsägligt ledsen över att du fick lida så. Och över att du inte ville belasta mig med fler bekymmer.

Read Full Post »

Jag har den senaste tiden inte riktigt kunnat greppa ledsnaden som ibland funnits i mitt inre, men nu får jag fatt i den.

Det är undanträngda känslor från i höstas som pockar på och vill komma ut.

Känslor som jag fick lägga åt sidan eftersom jag fick sätta mina egna behov på paus för att finnas där för A.  Min vanmakt, frustration, sorg, ilska och ensamhet i att ta hand om min älskade A.

När jag ser tillbaka tycker jag så synd om mig där jag sliter och släpar utan att våga (eller kanske kunna) stanna upp. Jag ser hur ensam jag är i detta, men jag förstår också att jag inte kunde dela bördan med någon eftersom jag där och då inte kunde ta på det, och inte vågade släppa kontrollen. Allt hängde ju på mig.

 

Jag är också ledsen över att det ska behöva ta så lång tid att ”komma tillbaka”.  Att jag ska behöva leva med att ständigt väga in hur mycket jag kan göra utan att tappa orken. Att tacka nej till saker, inte för att jag inte har lust att göra dem utan för att det inte får plats i min ganska tomma kalender. Det blev så konkret igår när jag satt på jobbet och gjorde mitt sommarschema. Att jobba 25% känns som en heltid för mig just nu, men i almanackan är det ju ingenting. Och på jobbet blir det ju inget vettigt gjort, och ändå är jag ofattbart trött när jag går därifrån.

 

Så. Jag gråter över mig själv just nu. Låter den tappra kvinna jag var få vara den lilla som behöver tas om hand. Håller henne i min famn och smeker henne tröstande över håret.

 

Read Full Post »

Jag har läst Ray Kluuns böcker En sorts kärlek som handlar om tiden från att hans fru får en cancerdiagnos tills hon dör, och Änklingen, om hur han bearbetar sorgen.

Boken innehåller väldigt mycket sex, och det känns helt otroligt när jag läser i efterorden att han strukit i många sexscener. Jösses. Men om jag lyfter det en nivå och ser på sexet som ett flyktbeteende så tror jag att jag hamnar rätt på ett mer generellt plan.

Fast vi börjar med sexet :-). Det är inte många böcker som tar tag i detta ämnet i samband med att ens partner är svårt sjuk men för Kluun och även för mej var det en jobbig bit. Jag gick verkligen igång på A:s kyssar och beröring. Till och med vår sista kyss fick hela mig att bli pirrigt svag, trots att han bara var skinn och ben. Då hade vi inte haft sex på fem månader, och innan dess sporadiskt eftersom  cellgiftsbehandlingarna ställde till det. Det är grymt plågsamt att leva tillsammans med världens sexigaste man och få vara glad för en smekning över håret, eller att kunna ligga tätt tillsammans.

Och så till det här med flyktbeteende:
Samtidigt som jag inte ville något annat än att vi skulle vara tillsammans  så längtade jag ibland bort. Vardagen var så jobbig och krävande. Jag nöjde mej dock med att gå till jobbet.

Att hamna i ett flyktbeteende för att undkomma sorgen tror jag inte är helt ovanligt. (Fast det är nog vanligare att man flyr in i jobbet än till sex och droger.) Jag har verkligen varit uppmärksam så att jag inte hamnar i ett flyktbeteende, men själva uppmärksamheten kan ju också bli en flykt. Ibland känner jag att mitt offensiva angreppssätt för att bearbeta sorgen kan bli ett sätt att teoretisera och att fly från känslorna. Då krävs det tid och lugn för att tankarna ska bli till insikter.

Read Full Post »

Livet som anhörig

Med litteraturens hjälp har jag börjat bearbeta sjukdomstiden. Att läsa om andras upplevelser kastar mej bakåt i tiden och får mej att minnas och känna hur det var. Och därigenom kan jag reflektera och sedan gå vidare.

Den här veckan har jag läst Sabina och draken och Livet kan inte vänta. Olika diagnoser och olika liv, men mycket känns ändå igen. Liksom Sabina hade A hoppet och kämparglöden kvar in i det sista. Vi hade planer och förhoppningar inför framtiden. Det tror jag gör livet lite lättare som anhörig.

Sabinas man, Henry, och jag valde båda att leva med en partner som hade en cancerdiagnos. Jag undrar om det förändrar något i hur man upplever livet efteråt, när ens älskade har dött? Cancern är ju inte något som orättvist drabbat oss från ingenstans, utan jag var ju väl medveten om risken för återfall när jag valde denna fantastiska man. Men det finns inga garantier i livet, varken med eller utan sjukdomshistorik.

Jag kände igen mej i Henrys vilja att fortsätta jobba och att vara lite frånvarande hemma. Det var skönt att komma iväg och slippa vara i sjukdomen hela tiden. Samtidigt så tror jag att jag genom att fortsätta jobba bidrog till att hålla hoppet uppe. Jag visade genom handling att jag trodde på honom. Det  blev ibland väldigt mycket Candy Crash spelande på datorn, men A var ofta ganska innesluten i sig själv och sin smärta, och jag behövde ett sätt att vila från verkligheten som inte tog någon energi.

Jag fortsätter att läsa fler böcker framöver.

Read Full Post »

Older Posts »