Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Sorg Kärlek Längtan’ Category

Igår, efter njurchocken, läste jag ett brev riktat till M för att ta farväl och släppa taget. Efteråt eldade jag upp brevet och stod och såg medan det sakta förvandlades till aska.

Nu är han ute ur systemet.

För några år sedan var jag försökskanin när friskvårdsterapeuten utbildade sig till handledare i sorgbearbetning. Efter att ha gått kursen får man mot en ringa kostnad läsa upp brev närhelst behovet uppkommer.

Jag är inte jätteförtjust i den lite sektliknande hållning som pådyvlades oss, men jag tycker att det är en fin metod för att göra avslut. Kurslokalen är en liten mysig stuga på landet, på lagom cykelavstånd, så bara inramningen gör det lite extra gott för själen.

Trots att det är några år sedan jag gick kursen har det inte blivit av att jag använt mig av metoden, men nu har jag flera brev i pipeline. Brevet till A började jag skriva på i höstas, och efter det ska jag skriva till barnens pappa, till A:s familj, och sedan får vi se om det blir fler.

Sorg är ju att förlora en person, av vilken anledning som helst. Men det kan också vara sorg över en förlorad barndom, över konflikter som inte lösts, o.s.v. Med andra ord saker som ligger och stör i en relation. När man vet att mottagaren inte kommer att ta emot ens ord på det sätt man vill kan man istället skriva ett brev. Syftet med att skriva ett brev som man sedan läser upp för en tom stol, istället för att konfrontera personen i fråga är att jag själv ska få frid i mitt inre. Vilket, om personen fortfarande finns i mitt liv, kan leda till att relationen förbättras i och med att mitt förhållningssätt förbättras.

 

Annonser

Read Full Post »

Jag har märkt att jag inte fäster mig speciellt vid det materiella. När M och jag skulle separera våra saker hade jag oftast ingen aning om ifall prylen var min eller inte. När jag rensar röjer jag för glatta livet utan några som helst betänkligheter.

När blev det så här?

Jag tror det började när jag skilde mig och upptäckte att jag faktiskt inte alls saknade saker som det svidit lite att bli av med. Efter en tid mindes jag inte ens vad det var jag saknat, upptäckte jag när jag kikat in i barnens nya hem.

Dödsstöten kom när A dog. Han var extremt noga med sina saker och hade väldigt svårt att göra sig av med minsta pryl. Jag insåg att saker inte alls är viktigt, för de kan alltid ersättas. Värre är det med människor… Och om man är en samlare blir det någon annan som måste ta sig an samlingen när man inte längre lever själv.

Jag omger mig med saker som jag tycker om för dess skönhet och/eller funktion, men det är få saker som jag skulle bli riktigt ledsen över att mista.

Igår var det så dax att byta ut min fina blåa bil mot en nyare röd. Nu sitter jag här med sorg och saknad i bröstet. Förmodligen för att det var A:s bil som jag tagit över. Och som vi haft så roligt tillsammans med.

Vi hade precis börjat samla på nummerplåtar, så där att man börjar med 001 och sedan letar vidare tills man kommer till 999. På väg till midsommarfesten där jag träffade A passerade vi en blå bil med 011 på plåten. Precis vad vi letade efter. Denna bil visade sig tillhöra A och den rullade oss med tiden ner till Italien, upp till snön i Sverige och på många andra äventyr. Det var den bilen som fick mig att våga köra långa sträckor själv, tack vare ett motorhaveri på väg till fjällen som fick mig att inse att det inte är så farligt att bli stående längs vägen och att jag faktiskt kunde lösa problemet på egen hand.

Igår klappade jag om min fina bil och sa ett ordentligt hejdå innan jag lämnade ifrån mig nycklarna och hoppade in i en fin röd bil som förhoppningsvis är mer bekymmersfri.

 

Read Full Post »

Nya dagar i ensamhet.
En tanke som växt till beslutsamhet.
Det är hög tid att se över min ryggsäck.
Gå med lättare steg in i framtiden.

Jag började med ett inspirerande besök hos familjens friskvårdsterapeut.
Sedan dammade jag av Sorgebearbetningskursen jag gick för några år sedan.

Efter det fanns det plötsligt väldigt mycket att pyssla med här hemma.
Men när jag i en låda hittade ett fint anteckningsblock hämtade jag mig en penna och satte igång.
Tårarna började rinna när jag skrev rubriken. Till min älskade A.

Så många tårar. Så mycket sorg.

Kvällen har tillbringats i soffan med min Till minne av A – lista på Spotify, en virknål i handen och tårar rullande ner för kinderna.

Ett års tårar är det nog, när jag tänker efter. Jag har haft fullt upp med att vara kär. A finns med mig, och oss, i tanke och handling allt som oftast, men jag har inte känt något behov av att stanna upp och sörja.

I morgon fortsätter jag mitt sorgearbete.

Read Full Post »

Känslan har växt sig starkare den senaste tiden. Allt är som det ska vara. Barnen och jag har hittat hem till oss själva, till ett varannanveckasliv med mamma-barn-barn-barn. Gränser accepteras, regler följs och vi hjälps åt för att allt ska fungera. Naturligtvis är det inte konfliktfritt eftersom här bor snart två tonåringar, en nioåring med stark vilja och en mamma som emellanåt är väldigt trött.

A finns för alltid i våra hjärtan, men vi har hittat ett sätt att leva utan honom.

Jag njuter för fulla muggar, och det känns (just nu i alla fall) som att det kommer att dröja länge innan jag riskerar vår harmoni för att slå ihop två familjer till en.

Read Full Post »

Nu har vi tränat tillsammans på riktigt, sonen och jag. Alltså – varit på gymmet samtidigt. När jag i bilen hem gav honom lite tips och trix började mina ögon tåras av sorg. A såg verkligen fram emot att sonen skulle bli stor nog att börja på gymmet så att de skulle kunna gå dit tillsammans. Istället för att A korrigerar och lägger upp träningsprogram får vi nu förlita oss på maskinerna och det jag snappat upp under årens lopp.

Kvällen har fortsatt i saknadens tecken. Jag saknar honom så. Och jag saknar att dela upplevelserna med barnen, vardagen , nätterna och lördagkvällarna med någon. Jag vill ju att M ska ta den platsen, men samtidigt ser jag ju att vi har en lång väg kvar tills vi blir något annat än särbos.

Read Full Post »

Jag har alltid setts som en ganska slarvig person av människor inom familjen. (Av någon outgrundlig anledning har jag i alla år lyckats lura alla andra.)

När A dog bestämde jag mig för att varje dag åtminstone orka med att hålla diskbänken ren och övriga hemmet i hyfsat skick.

Igårkväll kom jag på att jag lyckats med min föresats och dessutom lyckats hålla den i ett helt år.
Så nu tycker jag att det är hög tid att jag ändrar min bild av mig själv:

Jag är en ordningsam person!

Read Full Post »

Lite samma

När jag postat förra inlägget kändes det märkvärdigt bekant på något sätt, det här med att tiden med M känns så evighetslång. Jag läste lite bakåt och hittade det här:

”Tillsammans med A är jag ingen annanstans än just hos honom.

Tillsammans med A blir det där med tiden oftast lite knepigt.
För det känns alltid som att vi varit tillsammans längre än vad vi har.”

Känslan av att ha hittat hem, att finnas till på ett självklart sätt utan några outtalade tvivel. Den känslan hade jag med A och den känslan finns tillsammans med M.

Jag känner att jag låter mig inneslutas i M:s värme och kärlek till fullo. Att mitt hjärta har hittat en plats för A så att mina känslor för M får fritt utrymme att frodas, utan några sorgsna kollisioner med minnet av A.

Det känns fint.

Read Full Post »

Older Posts »