Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Livet just nu

Finaste vännen E med cancern har piggnat till och känns mycket mer välmående. Jag har fått tillbaka mitt bollplank och jag roar henne med mina dejtinghistorier och grubblerier. Tack och lov visade sig skelettcancern vara en metastas från bröstet, så nu finns det behandling att tillgå. Det blir kemisk kastrering eftersom tumören är hormondriven. Förhoppningsvis stoppas framfarten och det finns till och med chans att den drar sig tillbaka.

Idag tog jag dessutom mod till mig och besökte henne på den palliativa avdelningen där A dog. Jag gick förbi soffan där jag satt med barnen, jag stannade till vid platsen där vi satt och väntade…på vad minns jag inte, o.s.v. En minnesfull och sorgesam vandring. Men redan på tillbakavägen kändes det som att jag andades lättare. Jag tycker ju om mina minnen, även dem som ibland får ögonen att tåras.

En annan vän har steppat fram och vi spenderar mer och mer tid tillsammans. Hon har dessutom gymkort och mer disciplin än vad jag har, så nu tänker jag haka på henne en tid för att få igång mig.

Träningskillen har börjat messa igen efter att vi haft en paus efter att vi kommit fram till att vi ska vara vänner och lägga alla förhållandetankar på hyllan. Han skriver roliga och trevliga sms och det känns mysigt att hålla kontakten med honom. Kanske vågar vi oss på att ses igen framöver… som vänner då…

Förhållandetankar, ja. Under min andra semestervecka kände jag plötsligt att jag nog ville ge mig på det där med dejtandet igen. Och redan efter ett par dagar fick jag kontakt med en trevlig man i grannstaden. Vi träffades och jag fick en sån där lugn känsla av honom. På tredje dejten bjöd han på grillat hemma hos sig. Trevligt ja, men en tredje dejt utan att vi skrapat det minsta på ytan…njäe…och dessutom skrattade vi inte tillsammans. Bara att åka hem, alltså. MEN när han ville mer än bara prata tänkte jag ”jag har ju aldrig varit med någon som jag inte varit kär i … kanske kan vi inleda något slags KK-förhållande…sex och närhet är ju ändå ett basbehov…bl.a.bl.a.bl.a.” Jag kan vara ganska övertygande så jag lyckades övertala mig efter viss tveksamhet. Vilket visade sig vara en stor miss:
Beröringen väckte känslor hos mig som jag inte riktigt kunde dela med mig av eftersom vi inte kommit varandra nära. T.ex. tog han i min nacke på samma sätt som A gjorde…vilket nästan fick mig att börja gråta. Dessutom blev jag alldeles betagen i honom. Förnuftsmässigt hade jag ju konstaterat att han inte var något för mig men efter den fysiska närheten ville jag ändå ha honom. Jag gjorde som Askungen och flydde fältet. Turligt nog sa han upp all vidare kontakt dagen efter. Jag undrar om jag skulle ha gjort det annars… Så nu har jag konstaterat det jag alltid har vetat…för att vara nära fysiskt behöver jag först vara nära mentalt och känslomässigt.

Men jag har bestämt mig för att fortsätta sökandet. Jag har lyckats hålla det hela på en bra nivå och jag känner ändå att jag är nöjd med mitt liv som det är.

 

Annonser

Avdelning 30

Fina vännen E berättade om den märkliga och smått bisarra upplevelsen av ett sjukhusrum med fina gardiner och plastblommor i fönstret. En har bytt avdelning och redan när hon nämnde plastblommorna förstod jag att hon hamnat på avdelningen utan hopp: den palliativa avdelningen. 

Avdelningen där jag gifte mig och där både min pappa och nyblivna man drog sina sista andetag. 

Behöver jag säga att det tar emot att besöka henne där…

Jag får helt enkelt göra som Pippi och ta det på kommando. 

Jag kommer aldrig mer plocka blåbär med min vän E. Tanken slår ner som en blixt och jag känner hur tårarna börjar tränga sig fram.

Det visade sig att de svåra biverkningarna av hormonbehandlingen efter bröstcancern inte var några biverkningar utan en väldigt aggressiv skelettcancer. Och därtill ett gäng tumörer i hjärnan, fast dom var inte så akuta. Eller rättare sagt, de lär inte hinna förstöra några funktioner i hjärnan. Här har OM passerats och frågan som kvarstår är NÄR? Min vän tippar på två månader men om jag jämför med min pappas utgångsläge när han fick diagnosen galopperande cancer så tror jag att det kan röra sig om kortare tid.

Min bästaste vän har haft det tufft i många år och har haft döden som en god vän i rockärmen. Hon är således klar med allt vad dödsångest heter och hon pratar därefter. Att vara bollplank till henne nu är oerhört smärtsamt men jag lyckas möta henne där hon är och inte komma med överslätande ord och fraser om bättre tider. Men samtidigt som det är smärtsamt så är det väldigt befriande.

Ett liv utan henne känns svindlande tomt.

Andra dagen hemma efter campingcupen och idag har jag börjat tvätta och packa upp. Gårdagen ägnades åt att städa ur husvagnen och köra den till verkstan (förmodad vattenläcka i fronten 😦 ), dumpa ännu en laddning grejjer hos M samt handla för veckan. En utflykt på ett par timmar och resten av dagen ägnades till största delen åt återhämtning.

När jag tänker tillbaka på helgen ser jag tydligt alla beslut jag ständigt tar angående hur jag ska spendera min tid för att få energin att räcka till. Och hur jag gör saker för att inte behöva oroa mig i onödan, och hur jag förebygger situationer som kan bli stressiga.

Vi hade två lag med i cupen. I stort sett alla andra föräldrar tittade på båda lagens matcher. Själv valde jag att fokusera på min dotter och hennes lag. Det räckte gott för mig. När jag upptäckte att jag oroade mig en hel del för det där med att utcheckningen var ett par timmar före sista match gick jag till receptionen och kollade läget. Vilket resulterade i ett besked om att vi fick vänta med utcheckning till cupen var färdigspelad. På söndagmorgonen fick jag låna ”natthärbärgesnyckeln” av tränaren så att jag kunde åka och hämta dotterns saker i god tid och därmed kunna koppla vagnen på bilen innan sista matchen gick av stapeln.

Allt det här går av bara farten och jag behöver inte lägga så stor tankemöda på det hela. Alla dessa år i energibalans har nog lärt mig att koppla ihop hur det känns i kroppen med hur agendan ser ut och därefter agera. Jag VET dessutom med hela mitt väsen att det beslut jag tar är det rätta, och därför känner jag inget dåligt samvete eller har behov av att förklara (försvara?) mig. Däremot kan jag skoja lite om en del saker, eftersom jag vet att jag i andras ögon (och även i mina) kan te mig lite väl nojjig.

För trots att jag tog det väldigt lugnt och ostressigt hela hela helgen kände jag hur hjärnan helt checkade ut på söndagkvällen, så jag sov någon timme och vilade sedan fram till läggdax. Sedan sov jag gott hela natten, sov en stund i går eftermiddag och har i natt sovit drygt nio timmar. Jag har gjort min mentala träning men meditation är inte att tänka på när jag är så här trött, så det får jag lägga till senare i veckan.

 

 

Min husvagn!

En rolig dag fylld med fotboll, campingliv och trevliga fotbollsföräldrar. En rolig dag som avslutades med musikquizz under en markis i ljummen sommarnatt.

Någon gång under kvällen hände det. Plötsligt kände jag mig så ohemult fri. Jag har ingen annan att ta hänsyn till förutom barnen men de är ju ett kärt och självvalt besvär. 

Tjejerna som jag har med mig i husvagnen klarar sig dessutom bra själva. 

Jag mindes förra sommarens cup då M var med. Visserligen är det ju trevligt att vara två  men nu kände jag hur jag haft tentaklerna ute för att känna av  M. Hur sur han blev (mer på sig själv än på mig tror jag) när jag inte anpassade mig till hans nackskada.

Sen kom jag att tänka på cupen dessförinnan då jag tältade med en vän. Härliga dagar i självständig gemenskap. 

Jag fyller husvagnen med nya minnen och känslor och nu är den bara min!

Husvagnsdax

Egentligen är det ju inte alls konstigt att jag är deppig. Idag ska iväg med husvagnen. Yngsta dottern spelar cup och jag ska bo i husvagnen tillsammans med äldsta dottern och hennes kusin.

Det är min husvagn men jag köpte den förra våren och det blev ett gemensamt projekt för M och mig. Han var rådgivande i köpbeslutet och han har hjälpt till att göra vissa förbättringar.

Vi var i väg på husvagnssemester några gånger förra sommaren, och det var härliga dagar när vi båda mådde jättegott.

Dessutom smidde vi planer för kommande somrar, där husvagnen var en självklar del i drömmarna.

Kort sagt. Husvagnen står för det som var finast med M.

Dessutom blir det så uppenbart att jag är ensam. Ingen att byta av med under bilfärden. Ingen att bolla med om det uppstår problem. Och ingen som kan hjälpa mig med el, påkoppling och annat där jag känner mig lite osäker.

Om en stund bär det av och jag ska skapa nya härliga minnen tillsammans med min husvagn. Det känns dessutom toppen att jag varken oroar mig för körning eller backning utan att det är just påkopping av vagn och inkoppling av batteri som känns lite nervöst. Fast det är ju saker man fixar med på campingen och där finns det ju alltid gott om hjälpsamma människor.

Tomt i lådan

Ännu en månad går mot sitt slut och jag har till min glädje inte fått ett endaste brev som är till M.

En snabb googling på företaget visade att det är satt i konkurs, så jag har konkursförvaltaren att tacka för befrielsen. Hur som helst så är det skönt att slippa strulet.

Tyvärr har jag hittat ännu ett par prylar som tillhör M. Eftersom jag inte vill ha något som är hans här under mitt tak ska jag åka och lämna dem på hans farstu i dag. En kollega tyckte att jag skulle slänga grejjerna, men jag känner att det kan vändas emot mig och jag vill ha blanka papper. Att be honom komma förbi och hämta det han vill ha känns inte heller bra, eftersom jag vet att jag kommer att gå och reta mig på att han inte gör det.

Så för min egen skull lämnar jag prylarna hos honom. Att det sedan gör det smidigt för honom struntar jag i. Jag gör det som jag vet är bäst för mig.