Tidigt i våras började jag fundera lite över mitt arbetsliv. Jag har varit nöjd och glad över ett jobb som passat mig perfekt:
– tider som gick att anpassa efter livet i övrigt
– underbara kollegor
– förbud att ta med sig jobbet hem
– personliga utmaningar i mötet med människor med olika slags problem
– tillfällen att omvärdera mina ”sanningar” i samtal med människor som ser på livet och samhället på ett helt annat sätt
Listan går säkert att göra längre. Känslan som har kommit smygande är att det inte längre är samma utmaning på jobbet. Kollegorna är goa men de flesta av dem jag haft stimulerande samtal med har slutat. Brukarna som vi jobbar med är desamma. Att jobba kvällar och varannan helg känns inte längrw som ett bra sätt att jobba på. Vi har mycket dötid som vi bara sitter av. Med ett tidvis rörigt privatliv har det varit skönt med en lugn jobbtillvaro men nu kände jag mig redo att gå vidare.
Och vips….plötsligt dök det upp en internkurs med syfte att utbilda nya ledare inom kommunen. Jag kände att det här kan vara något för mig och skickade in en ansökan. Och kom med 😊. Så det närmaste året ska jag utbilda mig på arbetstid.
Jag har länge sagt att jag aldrig mer kommer att kunna ha ett fem dagar i veckan jobb med administrativa inslag…men ju mer jag tänkt på det desto mer tror jag att det är jag som är försiktig…eller feg helt enkelt. Barnen blir större och det blir hela tiden färre skjutstillfällen och de klarar sig bra själva. Vardagen blir lugnare och det finns energi till annat.
Jag insåg oxå att jag ibland lägger scheman där jag jobbar en halv månads tid på en dryg vecka. Och det utan att bli vare sig stressad eller särskilt utarbetad.
Det här känns som en toppenlösning. Medan minsta dottern går sista året på mellanstadiet har jag kvar fördelarna med mitt jobb men påbörjar ändå resan mot nya äventyr och stimuleras av nya utmaningar.
Det känns toppenbra.