Fokusord 2012

I år är mitt tema och fokus ett enda litet ord. Ett litet ord som påverkar allt.

Ordet är:

E N E R G I

Sprudlande, sprittande, spunkande, skrattande, sjungande skuttar jag genom livet.

 

Det är min affirmation, eller målbild.

 

För att underlätta mitt sprudlande jag fokuserar jag i år på

• mat
• motion
• medveten närvaro
• meditation
• mental träning
• mys
• medicinutfasning

 

• med mera.

Det är mina målområden.

 

För varje målområde sätter jag upp inspirerande och lockande delmål, utvecklar en strategi för vägen dit och ”programmerar in” målen i mitt undermedvetna.

Mer om det senare. Nu ska jag snart skutta iväg till jobbet.

Ett lugnt firande

Firar in det nya året i stillhet tillsammans med min älskade, underbare A. Inte för att vi egentligen vill utan för att jag är magsjuk (på väg att bli bättre).

Planer för kvällen:

- en dusch och på med fina men mysiga kläder.
- förrätt med vin (han)/cola(jag), hembakat bröd och italieninspirerat plock.
- huvudrätten står jag nog över
- spel och mys och kanske filmtittande
- tolvslag med raketuppskjutning från gården

Känner mej glad över att han avstår från stora nyårsbalunsen och väljer att vara hemma med mig.

Morgonmys

Tända ljus, skinkmacka och en kopp kaffe.
Solen är på väg upp och frosten glittrar.

Framför mej ligger ett helt dygn på jobbet. Sedan är jag julledig.

Oregelbundna arbetstider. Otänkbart för mej för några år sedan. En förutsättning för att jag ska må bra, tänker jag nu. Massor med egentid och mycket tid med barnen. Lite mindre tid med A. Men det är oxå det enda negativa. Fast å andra sidan kan vi verkligen vara när vi väl är tillsammans. Och även han får ensamtid, vilket han behöver efter att ha bott själv i alla år.

Jag jobbar nästan heltid, men det känns som jag nästan aldrig är på jobbet. Därtill har jag ett jobb där det är väldigt dumt att ta med sig jobbet hem. Likaså att ta med sig hemmet till jobbet.

Jag känner en stor tacksamhet över att jag hittat så rätt i livet, släcker ljusen och skuttar in i duschen.

Det bidde ingen julmyskväll…

…vad bidde det då? Ja det får vi se.

Första julen utan mina älskade barn närmar sig med stormsteg. För att ytterligare spä på saknaden är de hos sin pappa hela denna veckan, så jag får inte ens ha dem här min bästa tid på året (för ärligt talat, visst är veckan innan jul mysig). Ikväll skulle jag dock få ”låna” dem för att klä granen, julpynta och mysa i vårt julfina hem.

I morse väcktes jag av deras pappa som ringde och berättade att minstingen kräkts. Så nu blir det inget julpyntande ikväll. Håller tummarna för att de andra håller sig friska så att de får fira jul som tänkt är.

Så, vad blir det istället? Jo, en sväng på stan efter jobbet, och så julbestyr tillsammans med A. Ganska mysigt det oxå, men såklart inte alls samma sak.

Att släppa taget och bara följa med

Att släppa taget och bara följa med. Så lätt i tanken, men oj så svårt det kan vara i praktiken.

Som igår. Julklappsinköp och spakväll med härligaste A var planerat. Några timmar på stan i vintermörkret, min hand i hans varma, en kyss här och var, fina gåvor till dem vi älskar, och kanske något till oss själva eller varandra. Sedan skulle vi ramla ner i bubbelpoolen och bara mysa med ett glas vin och något gott att äta. Rena och varma och goa och glada avslutas kvällen med en trerättersmiddag.

Jag hade bilden klar för mej. I fredags kom så A hem och meddelade att han inte skulle kunna gå tidigare från jobbet (något superviktigt såklart). Men prick klockan fyra skulle han vara på språng.

Tjugoöverfyra kom han så iväg (med 40 min restid framför sig). Jag blev arg och sur.  Eller egentligen besviken. Över att verkligheten inte stämde överens med bilden jag målat upp.

Och hur blev det då?

Vi hann med julklappsinköpen (inklusive handhållning och en och annan kyss). Och resten av kvällen blev mer fantastisk än jag någonsin skulle ha kunnat fantisera om på förhand.

Med andra ord:

Det blir oftast inte som man tänkt sig. Så det är lika bra att bara följa med i livets virvlar och njuta av det som dyker upp. Släppa taget om det man tänkt för att följa med i det som verkligheten har att erbjuda. Istället för att krampaktigt hålla fast vid en tänkt plan som ändå inte går att genomföra eftersom förutsättningarna har förändrats.

Och. Han berättade senare att han egentligen borde ha stannat kvar och jobbat halva natten tillsammans med sina kollegor. Men det gjorde han inte . Tänk om jag hade fortsatt vara sur och arg.

Kyrkobesök med eftertanke

Igår var jag i kyrkan. Det var fint.

Men.

Det där med syndabekännelsen. Hey – jag gör ju så gott jag kan. (Ur ett medmänskligt perspektiv alltså, inte ett kristet.) Är inte det gott nog? Målet med det hela är väl att vi ska släppa gårdagen för att leva här och nu. Att vi inte behöver gå och älta det som varit. Men hur många tänker på det när man sitter där och ska känna sig som en syndare?

Och predikan. Där står en farbror (fniss…i min ålder) och håller en föreläsning. Men man får ingen chans att ställa frågor eller komma med funderingar.

Igår pratade han om Maria.
Det viktiga budskapet enligt honom: Vi är små obetydliga individer i den stora världen, men gud kan vända sitt ansikte mot oss och se just oss.
Det viktiga budskapet enligt mej:

En enda liten människa kan förändra världen! Varje individ är viktig! Du är viktig! Jag är viktig!

Efter några år med locket på är jag nu lika obstinat tänkande och tyckande som jag var i tjugoårsåldern. Förhoppningsvis med en större ödmjukhet och med större klokskap, även om hjärtefrågorna är de samma.

En bra präst det där, föresten. Som fick mej att tänka vidare.

Lycka

Livskrafter-Emma fick mej att filosofera över lycka och vad som gör mej lycklig.

Lycka för mej handlar om varande:

JAG.ÄR.HÄR.JUST NU.

Det är:

Mäktigt. Magiskt. Mystiskt. Magnifikt.

Och fyller mej med:

Vördnad. Förundran. Energi. LYCKA.

Jag ÄR. Alltid. Oberoende av vad som händer runt omkring mej.

Jag ÄR. I glädje, sorg, vrede, frustration, vanmakt.

Jag ÄR. Och jag är lycklig över att få ta del av livet. I alla dess nyanser.

 

En dans på rosor

”…och ändå är du så glad”, säger hon lite förundrat och fortsätter: ”du har ju råkat ut för det ena efter det andra ända sedan minstingen föddes.”

Livet har bjudit mej taggar både i hjärtat och under fötterna. Men jag minns ändå bäst när jag dansar över rosorn, eller ligger omsluten av doftande rosblad och låter mej gungas till ro av vindens sus. I trygg förvissning om att taggar kan skada men inte döda. Att sår kan läkas. Och att jag till på köpet kan bli något klokare av taggarnas dans.

Att han fortfarande kan göra mej ledsen…

Jag har längtat så efter barnen den här veckan. Och ändå har vår separation varit en hel dag kortare än brukligt. Lycka när jag äntligen fick krama om mina underbara barn!!!

Men.

Jag blir så ledsen över deras pappas sätt att sätta sina behov främst. Ständigt. Stora dottern hade fotbollsträning. Men oj, de sov visst över hos flickvännen. Lilla dottern hade fotbollsträning. Men oj, den glömdes visst bort. Ständigt är det så. Förstår att de vill vara tillsammans med alla barnen. Och att de är hos henne eftersom hon har hus. Men det tar bara en halvtimme att köra barnen till aktiviteterna.

Nu känns det som att min A sätter barnens intressen högre än vad deras egen pappa gör.

Jag gråter en skvätt – för det är ju ledsen jag är.

Sen torkar jag tårarna och bakom det ledsna finns en ilska och vanmakt över att mina barn bara är mina varannan vecka. Vanmakt över att deras pappa vägrar all form av samarbete och vill ha täta skott mellan veckorna.

Suck! Mina fina barn. Som jag älskar så. Tänk om jag ändå fick ha dem hos mej oftare!!!!!

Semester i nuet

”Vi har varit i London och sett det man bör se”

Så skrev en väninna på facebook. Nu undrar jag: VEM har bestämt vad man bör se? Vem är den där ”man” egentligen?Med andra ord: VEM bestämde hur hennes Londonvistelse skulle se ut?

Själv hade jag en underbar Londonvistelse för en herrans massa år sedan med upplevelser som speglade mina intressen: Towern, nollmedianen, historiska museet, mysiga uteserveringar, pubar, romantiska picknickar…

Då som nu är mitt tips för en lyckad semester följande:
1. Läs på för att hitta spännande och intressanta besöksmål.
2. Åk dit och låt vädret och känslan bestämma vad som händer.

Låt livet och resmålet drabba dej. Kanske besöker du inte ett endaste av de besöksmål du hade med dej. Men det gör ju absolut ingenting. Istället har du säkert upplevt en hel massa knasiga, roliga eller romantiska saker.

Och handen på hjärtat:
Vad minns jag tio år senare?
Big ben eller den där spontanpicknicken där ekorrar försökte stjäla matsäcken?

(I och för sig minns jag Big Ben för vi fick ett infall och åkte t-bana tvärs igenom London, sprang upp ur underjorden och fick oss en glutt innan vi vände på klacken och tog t-banan tillbaka.)